En äkta man

Det här är det sista inlägget i den här bloggen.

Något som började i februari, som en bröllopsblogg, har ju rimligen bara en utmätt livslängd efter nämnda bröllop. I det här fallet fyra månader. Jag känner att ni och jag ändå gett varandra en rätt bra deal där.

Jag ska vara ärlig, jag vet fortfarande inte riktigt varför flera tusen av er är här varje vecka. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad att ni är det, men jag begriper väldigt ofta inte riktigt varför. Det finns så många bra bloggar. Ni är smarta individer. Ni hade kunnat få något bättre än det här.

Det är, som ni vet, samma känsla som jag har inför min fru. Jag vet inte riktigt vad hon gör med en sån som jag. (En frågeställning som ni delar med mig, har jag märkt, men jag kan knappast klandra er för det). Hon är alldeles för snygg för mig, till att börja med. Och för klok och godhjärtad och rolig. Och modig.

Framför allt tålmodig.

Jag har aldrig träffat någon som älskat mig så kompromisslöst för allt jag inte är. Som fått mig att skratta så högt. Jag tror att ni någonstans längs vägen insåg att hela den här bloggen egentligen bara är mitt sätt att förklara det. Att den har varit min kärleksförklaring.

Jag har berättat hur vi träffades. Om första gången vi blev utslängda från en krog ihop. Jag har förklarat skillnaderna mellan hur vi räknar tiden då vi blev tillsammans, och ni vet var vi var den dagen då jag gick ner på knä och bad henne att aldrig mer bli så arg på någon annan man som hon blir på mig.

Ni vet att hon svarade ja.

Ni var med på ett persiskt bröllop i Stockholm, och ett skånskt ute på den yttersta sydsvenska landsbygden.

Ni vet att jag höll ett tal till henne då, där jag sa att jag alltid kommer komma ihåg hur världen såg ut den dagen jag träffade henne, men att jag inte för mitt liv kan minnas hur den såg ut innan dess. Att hon är hela min verklighet. Att jag aldrig hade upplevt hur det är att faktiskt sakna en annan levande människa innan jag var utan henne första gången.

Ni vet att jag berättade i det där talet att folk frågar mig ibland hur jag levde innan henne. Och att jag svarar att det gjorde jag inte.

Ni vet inte allt om alla platser vi har varit på tillsammans sedan den sextonde april 2007, då jag precis hade flyttat till Stockholm på vinst och förlust och steg in på ett slitet kontor på Östermalm och fick se henne.

Men ni vet att hon är mitt livs största äventyr.

Det räcker långt.

Och jag funderade väldigt länge på hur jag skulle avsluta den här bloggen. Vad som skulle kunna utgöra ett naturligt sista inlägg. För den har betytt något för mig, och ni har betytt något för mig. Och jag borde givetvis ha avslutat den där augustidagen då vi gifte oss för andra gången, rent berättartekniskt var det egentligen det enda rimliga. Men…tja…det blev ju inte så. Eller hur?

Så hur avslutar man en bröllopsblogg som inte längre handlar om bröllop? Hur sammanfattar man i några ord vad man känner för en kvinna som gör hela mitt liv till sagor och lägereldar?

Jag vet inte.

Hon är gravid.

Duger det?

Och nej, det här är förstås inte hej då. Det här är bara en ny blogg. Klicka HÄR. Så tar vi frågestund på det.

Tack VeckoRevyn. För att ni lät mig bo här och ta hit mina kompisar. Jag är skyldig er en.

Det är några människor som ska ha ett väldigt stort tack för att jag fick härja runt här i drygt nio månader.

Louise Bratt, chefredaktör på VeckoRevyn, som tog in mig från första början och som har visat ett närmast osannolikt dåligt omdöme i antalet gånger hon gett mig sitt osvikliga förtroende.

Alla tjejerna på VeckoRevyn.com, som låtit mig hållas, stått ut med mig, puffat för mig och svarat på mina mail mitt i natten när jag undrat hur fan man länkar (klicka på knappen där det står ”länk”, Fredrik).

Samtliga medarbetare på tidningen VeckoRevyn, som jag fortsätter jobba med under våren. Allra mest Mari Wigren och Linda Öhrn, för att ni gör mig bättre på mitt jobb bara genom att vara så jävla bra på ert.

Ett litet specialtack går till Karolina Olovsson och Hannah Arnhög, som har låtit mig vara stor i käften och raljera med deras musiksmak i inlägg efter inlägg. Jag bråkar bara på det sättet med folk jag tycker om. Jag hoppas ni vet det.

Men mest av allt vill jag förstås säga ett magnifikt tack till:

Nedas familj, som styrde upp det persiska bröllopet och den mest fantastiskt snurriga dagen i mitt liv.

Mina föräldrar, som anordnade det skånska bröllopet och gjorde det till en oförglömlig fest.

Min frus tärnor och min marsalk, min svåger, vår respektive släkt och alla våra vänner som påminde oss om att om man kan döma en persons karaktär efter hans sällskap så har min fru och jag lyckats långt över förväntan med våra liv.

Min best man, Riad, för att han är den bästa vän en man kan önska sig.

Och mest av allt: Min fru.

Men vi kommer till henne.

Mina damer och herrar, jag säger inte det här tillräckligt ofta, men jag älskar fan er.

Och efter en eftermiddag då Hannah Arnhögs skam blev djupare och djupare i takt med att Uppriktigheten och Rättvisan tågade in i kommentatorsfältet på hennes blogg kännner jag nu att det är dags för oss alla att kalla tillbaka hundarna.

Detta är en tid för förlåtelse.

Viktmobbaren har fått sitt straff, och folket har gjort sin röst hörd.

Från kommentatorsfältet på Hannah Arnhögs blogg idag:

Och nu ska det ju, i ärlighetens namn, tilläggas att tjockisgrejen…ja…eventuellt kanske var lite ryckt ur sitt sammanhang.

Hannah sa kanske inte direkt ”tjockis”. Hon sa ”soft att du köpte två mackor imorse Fredrik, det hade ju varit för jävligt om du hade fått gå och köpa en ny nu och fått en massa onödig MOTION”.

Jag…ja, ni vet…jag spetsade det lite kan man säga. Lyfte fram essensen i det hon sa.

Och, tja, ni vet, den där ”kommentaren” från ”Hannah Arnhög” under inlägget…det KAN vara jag som redigerade den lite. (Man kan det i vår bloggmotor serru.) Hannah skrev väl inte EXAKT så. Om man säger. Jag lyfte essensen där igen. Kan man säga.

MEN, och det här är det viktiga och det jag tycker att vi ska ta med oss som lärdom av denna dag, mina bloggläsare tar ingen skit!

Ni står upp mot orättvisorna!

Jag känner mig nu manad att fundera ut lite vettigare användningsområden för detta. Att jävlas med Hannah Arnhög i all ära, men ibland måste vi höja blicken och se ut lite längre också.

I dagarna skickas, som ni kanske vet, 8000 spänn till Karolinska sjukhuset, att handla leksaker och nallar åt de små patienterna på avdelningen för barn med cystisk fibros för. Det är er förtjänst, för att ni här och hänger och låter mig jävlas med mina VeckoRevyn-kollegor. Vi botar givetvis inte sjukdomen, och vi förändrar inte världen på något sätt, men en nalle åt en sjuk treåring kan räcka längre än man tror.

Och det känns rätt fint, att ni och jag mellan alla dumheter kan göra något vettigt.

Så tack. Jag är skyldig er en. Och jag är väldigt stolt över att ni väljer att lägga er tid på att komma hit då och då.

OCH…

Imorgon blir det stora nyheter här på bloggen. Riktigt stora. Missa inte!

Hannah Arnhög kallade precis mig för tjock.

Vi läser från och med denna dag inte Hannah Arnhögs blogg längre. Varken ni eller jag. Okej?

Det är läsembargo mot Landet Arnhög.

Landet Arnhög raljerar över andras vikt. Landet Arnhög gör sig rolig på andras bekostnad. Men Landet Arnhög ska få känna på smärtan av ensamhet när alla mina läsare lämnar henne ute i kylan!

Där kan hon stå och frysa. Jävla kärring. Viktmobbarkärring. Läs inte hennes blogg.

Och OM ni ska gå in på hennes blogg, då skriver ni ”Hannah Arnhög är en elak viktmobbare” i kommentarsfältet.

Okej?

Vi tar ingen skit, ni och jag.

VeckoRevyn-redaktionen skrattar unisont så att det sprutar organiskt chai-te ur näsborrar till både höger och vänster åt det här klippet.

Som om det skulle vara ett skämt.

Som om den här mannen skulle vara en jävla dåre.

Det känns lite jobbigt, för jag tittar på klippet. Jag tittar på det igen. Och nej, jag känner inte att det där är en oproportionerlig reaktion. Jag känner inte att han är över gränsen. Hans jävla tv-kanaler funkar ju inte. Klockan är garanterat 16.20 och det är halvvägs in i första halvlek av United-Chelsea. Jag vågar lova att nån jävla 14-årig praktikant i kundtjänsten har lovat att ”allt kommer vara igång inom några timmar”. Hon har säkert vid minst fyra olika tillfällen frågat om han ”provat att starta om boxen?”

Men han har ju en PARABOL! För helvete.

Och skiten funkar inte. Och hur fan kommer det sig att ni aldrig har ”tekniska svårigheter just nu” när det är dags att skicka fakturor?

Och nej, han är fan inte out of order. NI är fan out of order! Hela den här jävla KUNDTJÄNSTEN är out of order!

Jag hade en telefondiskussion med Telia häromdagen. Jag tror att min fru skulle se vissa likheter mellan min argumentation och det här. (Med den skillnaden att jag vrålade ”Jag är för helvete inte OTREVLIG, jag är en MEDVETEN SATANS JÄVLA KONSUMENTJÄVEL!”)

Det utbryter full kalabalik vid redigeringsbordet eftersom en av redaktionsmedlemmarnas telefon börjar ringa i hennes väska PRECIS efter att hon målat naglarna.

Panik.

Relationsexperten Hannah Arnhög berättar för redaktör Carin Karlsson att hon ska tatuera sig, och för att vara lite festlig sådär använder uttrycket:

”Oh. My. Gadd.”

Och redaktionens praoelev Karolina Olovsson börjar skratta så mycket att hon kräks lite i munnen.

Tjejer och humor alltså.

Tjejer och humor.

Vad gäller Ullared-frågan anser jag, efter inte bara en utan två demokratiska omröstningar bland er, folket, att ärendet är utagerat. (Visserligen har jag, som en god vän påpekade imorse, egentligen inte bevisat ett skit annat än att majoriteten av mina läsare inte bor i Stockholm. Men det är i så fall faktiskt en poäng så god som någon.)

Angående svinvaccinet mår jag så här dagen efter lite som den fysiska motsvarigheten till hur blöt labrador luktar. Så det är möjligt att det inte blir så mycket blogg idag. Eller jobb. Eller något annat.

Men det är ju onsdag, så dagens krönika ligger i alla fall här. Sidan 4. I vanlig ordning.

Jag har fortfarande svårt att fatta det här:

Imorse vaccinerade jag mig mot svininfluensan. Nu har jag feber, hostar och mår som om mitt huvud bestod av ett gammalt oljeelement där någon torkar sina blöta skridskostrumpor.

Är det verkligen rätt att bieffekterna av ett vaccin är att man får symptomen av sjukdomen man vaccinerade sig mot?

Det känns lite som om killen på ens försäkringsbolag går ut och repar ens bil strax efter att man skrivit på papperna för vagnskadepaketet.

(Alla eventuella logiska brister i den liknelsen lastas helt och hållet på febern.)