En text jag skrev för ett par dagar sedan.

Regnet smattrar på min fönsterruta en dag som denna och jag ser ut över den askfärgade himlen. Jag ser ut över mitt område. Mitt hem. Meningen ”Välkommen till mina områden” sjunger jag glatt när jag bjuder hem någon till min lya för första gången, eller rättare sagt, den meningen sjunger jag glatt redan när vi klivit av på den nu blomstrande tunnelbanestationen. Jag älskar ljudet av tunnelbanan. Jag älskar suset av människor i rörelse. Jag älskar den där vinden inifrån tunneln som träffar ansiktet och som blåser genom håret samtidigt som tunnelbanetåget rullar in på perrongen där jag står och väntar. Jag älskar att sitta mitt emot en total främling och de soliga dagarna få dölja mig bakom mina solglasögon samtidigt som jag försiktigt men nyfiket beundrar utsikten. Jag älskar möten med nya människor. Höra människors skratt och röster. Nyfiket möta en främlings blick och ge ett försiktigt leende. Jag önskar bara att jag var lite mer vågad. Att våga säga, utan att tveka ”Hej, jag måste bara säga – Du är vacker.” till den där personen som man inte riktigt kan slita blicken från, eller fråga varifrån han eller hon köpt den där fantastiska jackan som jag mer än gärna skulle se hänga på mina axlar.

Denna utsikten passerar jag varje dag till och från mitt hem. Hur magiskt? Vardagslyx.

Idag firar jag och Stockholm sex månader tillsammans. Jag kan hälsa att vi båda är väldigt lyckliga. Jag låter tankarna cirkulera runt i mitt huvud som den nya karusellen på Gröna Lund svingar de adrenalinsökande besökarna kring sin egna axel. De senaste månaderna har varit en skräckblandad förtjusning. Jag har älskat livet mer än någonsin tidigare, men jag har också varit på botten, men jag var där och jag har vänt tillbaka till mitt rätta jag. Tillbaka till den där killen fullsprängd med humor, nära till skrattet, den där glada, spralliga och översociala killen. Mitt rätta jag. Sakta men säkert, med hjälp utav min egna envishet och de fina människor som jag omger mig med så står jag här, låter min hud lapa i sig varje möjlig solstråle och andas ett blomstrande liv. Nu seglar jag bland molnen. Jag har vunnit vänner, fått starkare relationer, men jag har också tvingats avslutat ett par. Jag har i och med min dejt med den där ”detta-är-inte-jag”-botten insett mitt egna värde och vikten av att sätta mig själv och mitt egna välmående i första hand. Jag måste ibland få säga ifrån, jag måste ibland få tacka nej, jag måste ibland, om inte jämt, sätta mig själv i första hand.

Från ett hjärta som svävar på molnen. Jag är lycklig.