Fina, fina Caroline.
Mumsig sallad med rödbetor och chèvre.
Och jag.
Tillbringar mestadels av tiden i skolan. Men när jag väl kommer hem är det också fantastiskt bra. Mycket tack vare en viss kvinna kallad Caroline Seimertz.
2 / 09
12 : 41
Hösten kommet krypande, vilket känns i luften. Adjö gör nu bara ben och hej tjocka jeans!
31 / 08
13 : 05
//Jag publicerar en gammal text jag skrev för två år sedan. För att det är en sådan dag idag, och jag saknar ord//
Folk omkring mig dör.
Vi gick i sexan, på högstadiet. Man börjar i högstadiet i Lerum då på grund av platsbrist i mellanstadieskolorna. Det var jag bara glad för. Äntligen skulle jag få byta skola! Jag ville börja på något nytt, få nya klasskompisar, nya lärare och ett minst sagt efterlängtat skåp att förvara skolböckerna i. Att killen jag var hemligt förälskad i skulle börja i just min klass gjorde inte saken sämre. (Vi blev aldrig tillsammans, även om vi gillade varandra. Vi var nog fega.)
6d1 förvandlades till 9d1. Första dagen trampade jag i hundbajs när vi guidades runt skolan. En ny kille kom till våran klass ett par veckor efter att vi börjat. Tjejerna jublade. Vi betalade en hundralapp för en nyckel till det efterlängtade skåpet som jag andaktningsfullt fyllde med böcker. Kanske ett pennskrin också.
Tre år passerade fort, på gott och ont. På skolavslutningen lovade vi varandra någon form av reunion, som så lätt blir en ångestframkallande situation där man dömer varandra efter yrke och utseende. ”Vem har fått ett bra jobb?”, ”Får Mia fortfarande alla killar på fall eller är hon rent av ruggigt ful? (Hoppas, hoppas!)”. Vi skulle ses igen.
Jag brukar skoja om mina gamla klasskamrater, som jag inte sett på länge. Vad sysslar de med? Vart bor de? Undrar om killen som betalade folk att speja på mig, snodde mina hemnycklar och hotade med att komma hem till mig fortfarande är lika knäpp? Eller har han ordnat upp sig, kanske rent av träffat någon han kan älska – på riktigt? Jag tror det, vill tro det.
En kille i min gamla högstadieklass lever inte längre. Han har begått självmord. Aldrig har jag ens undrat om de fortfarande lever. För, det har ju varit så självklart. Vi är bara 21 år. Har hela livet framför oss. Vi kan göra vad vi vill, uppfylla de drömmar vi har kvar. Trodde jag.
Men, jag tror inte att han ville dö. Jag tror att han ville leva. På riktigt. För döden är oviss. Där finns inga garantier alls.
Allt blir bra, till slut. Årets största klyscha.
30 / 08
11 : 45
Har aldrig känt mig så slutkörd någonsin. Efter en snabbvisit på nollningen i Växjö är det mjölk på sin höjd jag kommer dricka.
26 / 08
10 : 29
Efter en sjukt intensiv modul tar jag det efterlängtade tåget till Växjö. Himla kul!
24 / 08
23 : 20
Effektiviteten i skolan är på topp, trots att klockan närmar sig tolv. Förmodligen beror det på allt godis jag pulat i dem. I morgon gäller det, då kommer två representanter från Stena Line och lyssnar på 17 pitchar på 1 brief.
Henrik, Micke och Johan har alla fått en välbehövlig sockerchock.
23 / 08
13 : 04
Jaha, är det så här det kommer se ut framöver? Långa nätter framför datorn i en träbyggnad.
18 / 08
15 : 37
Hyper Island är det som ni får ringa om ni anser att jag är en dålig bloggare. Går i skolan från nio till nio nu och har noll internet. Återkommer till helgen! Puss
15 / 08
12 : 56
Herregud, var precis inne på amiralens zoo. De frågade om vi behövde hjälp och vi sa nej, att vi bara kikade. Då körde gubben ut oss! Nej, här ska vi inte handla roffes leksaker.
Men, väldigt söta hamstrar har dem.
Permalänk
Kommentera