Flera veckor tog det, innan jag hittade den rätta tapeten till fondväggen där min sminkbyrå skulle stå. Jag hade letat i mindre målarbutiker, större målarbutiker, ja lite överallt faktiskt. Så en dag sprang jag över den finaste tapeten jag någonsin hittat. Svart med blommor och fåglar på. Jag köpte några rullar, sen svor pappa över att den var så svår att mönsterpassa.

Mamma och jag begav oss ut på jakt efter inredningsprylar. Vi vandrade längs smågator i stan. Vi käkade köttbullar på Ikea. Vi bläddrade i Sköna Hem och Elle interiör. Jag gjorde små hundöron på de sidor som jag ville inspireras av. Skillnaden var väl att jag bara var 18 och killarna i reportaget var ett par med utsökt smak, med handplockade inredningsattiraljer motsvarande ett mindre lands BNP.

Det var efter gymnasiet som jag var i behov av förändring. Killen jag hade varit kär i drog iväg. Vännerna skingrades åt olika håll. Där kvar stod jag. Ensam och inbillade mig att jag var övergiven. Med en oviss framtid att vänta. Så istället fyllde jag rummet med hopp. Lade ner all min tid på att dekorera, hänga upp kläder på tjocka galgar och hitta den ultimata skåpsförvaringen jag sen aldrig skulle utnyttja.

Det där rummet blev aldrig mitt. Jag bodde bara där ett litet tag, under tiden jag var förälskad i kliniskt vitt, kristall och ljusrosa. Sen var det dags att flytta till Stockholm. Och även om jag skulle bo kvar där, skulle det aldrig känts som mitt. Mitt rum känns alldeles för mycket som en sida med hundöron på.

Men tapeten, ja den är fortfarande fin.