Åh! Är väldigt glad nu. På söndag ska vi rida islandshästar, och gudarna ska veta: jag älskar hästar och saknar att vara i stallet varje dag. Kanske finns det några bra ställen här i Karlskrona?

Apropå djur så träffade jag den här stilige herren utanför skolan, som nästan dog av mina kramar.

Har länge varit på jakt efter den perfekta ansiktssprayen. Och se där, den fanns på Apoteket för ungefär en 100-lapp. Är egentligen inte särskilt magisk på något sätt – som jag läst i olika tester, förutom att spraymunstycket fördelar mineralvattnet väldigt fint över ansiktet. Och det, mina vänner, är unikt i ansiktspray-sammanhang. Dessvärre råder det inte bot på några som helst irritationer. Men, det kanske bara är jag.

För drygt en månad sedan såg jag ut så här. Förväntansfull. Spänd. Och ganska mör efter tre tunga flyttlass.

Veckorna på Hyper Island går i rasande takt. Att stanna till midnatt i skolan är
snarare regel än undantag. Så, förlåt för kasst bloggande.

Skummiga hallondrinkar.

Ungefär så här såg det ut i onsdags. En spontan drinkkväll. Egentligen ville jag bara mysa med mina slappa joggingbyxor och ha en dejt med tv:n. Men när man delar lägenhet får man snällt rycka upp sig själv. Och det var himla skoj, faktiskt!

Fina Amanda och Caroline.

Snittar med pepparrot och serranoskinka.

Jag valde en alkoholfri drink.

John går klassen över oss. Snart drar han till NYC. Heja!

Caroline älskar romantiska plagg. Så fint.

Linus går i min klass och Calle, med drinken, går i parallellen.

Alexander ska, precis som John, också mot NYC för praktik.

Allt för ofta märker jag att de val jag gör, är baserade på tidigare erfarenheter. Inte så konstigt, kanske kan tyckas, då vi lever och lär. Men Robyns nya, helt fantastiska låt ”Indestrubtible” slår huvudet på spiken: lär av dina misstag, men färgas inte för mycket av dem. För av misstag föds, förutom revanschlust, rädsla. Rädsla för att misslyckas, att göra fel – återigen.

Man kanske kan lära sig att betala sina räkningar i tid, om man inte vill ha med Kronofogden att göra. Man kanske kan lära sig att koka pasta på superhög värme inte är en superbra idé och så vidare. Vad man däremot inte kan lära sig är att vara sådär naivt kär man var första gången man förälskade sig i någon. Då inga tidigare erfarenheter existerade som kunde sätta käppar i hjulen på en. Allt var nytt, inget var fel. Än.

Och sen blir man äldre. Man kanske dejtar ett svin, förmodligen dumpar eller blir dumpad. Efter ett uppbrott slickas de svidande såren. Och rädslan, den kommer smygande. Till slut sitter den i ryggmärgen och färgar alla senare relationer, eller möjligheten till det.

And I never was smart with love
I let the bad ones in and the good ones go
But I’m gonna love you like I’ve never been hurt before
I’m gonna love you like I’m indestructible
Your love is ultimate
Not again it’s taking over
This is hardcore
And I’m indestructible

Har ju helt glömt bort det där med bilderna från Bali. Har fortfarande bara del 1 av resan. Men för er som funderar över att åka: sluta – och åk istället. Magnifikt land!

Vi susade iväg med en motorbåt.

Snorklingutrustningen var på!

Vi åt hemskt mycket och väldigt god mat.

Och det blev en och annan festkväll. Med bland andra de här grabbarna.

Min sarong-vägran fick ge vika. Det var ju det ultimata plagget när allt man bara vill är att lägga sig i en frys när det är för varmt.

Jens, min gamla klasskompis, skulle man kunna kalla för spindeln i nätet på den här resan.

Bikini + löst linne var standardklädsel.

48 h tog det att flyga ner, på grund av en oljeläcka på planet vi skulle åka med. Här är vi första kvällen. Sjukt svettiga, men mycket glada.

Jesper högg tag i en skvallertidning och frotterade sig i det senaste från Lala-land.

Jag kom på idén att vi skulle rida runt ön. Skitbra i teorin...

Men rent ut sagt för jävlig i praktiken. Ser ni skillnaden på min häst och Louises? Jag red utan sadel, på en unghäst (hingst) och hade skavsår och blåmärken från midjan och ner.

Men, ändå. En utav de bättre resorna jag gjort. Här med fina, fina Louise!

Caroline och jag brummade iväg med hennes lilla bil i jakt på en sådan där trasa som ska ligga under mattan. Vi hittade igen. Däremot en jädra massa andra saker. Livet som student går – som väntat – inte helt superbra budgetvis.

Vi svängde förbi någon marknad, och där passade jag på och anmäla mitt intresse som stödhem för katter.

Och igår åt vi så här gott. Nej, nu är det dags att dra på sig kläderna och partyskorna!

Och, nu har jag ÄNTLIGEN fått internet. Så nu hörs vi mer regelbundet, okej?

Hittade en gammal sammetsrosett i min garderob som jag köpte på HMs Divided-avdelning för ett gäng år sedan. Hur jag skulle använda den var rätt oklart, tills nu. Som en oversize-fluga!

Fina, fina Caroline.

Mumsig sallad med rödbetor och chèvre.

Och jag.

Tillbringar mestadels av tiden i skolan. Men när jag väl kommer hem är det också fantastiskt bra. Mycket tack vare en viss kvinna kallad Caroline Seimertz.

Hösten kommet krypande, vilket känns i luften. Adjö gör nu bara ben och hej tjocka jeans!