”Mormor, när kommer du dö?”

Jag sitter i hennes knä, med ena hanen på den varma, skrynkliga underarmen, som ser så tung ut men känns så lätt mellan mina  fingrar. Jag lutar huvudet mot hennes vänstra knota längst in mot revbenet, snirklar den andra armen runt hennes hals, lutar armbågen mot hennes bakre axel och för handen tillbaka mot hennes vänstra öronsnibbe. Jag tryckter in den i hennes öra, hårt hårt, för att det skulle se ut som de gula öronpropparna tanterna pluggar in på SJ hade när vi leker Melodifestivalen i vagnen. Jag vet inte om jag vill att hon hör min fråga.

”Mormor, när kommer du dö?”

Det är förbjudet att fråga, men jag behöver faktiskt veta. Jag är 7 år, och när vi ska rita en bild på vår idol i skolan så ritar jag min mormor i havet bland Markoolio, Brandsta City Släckers och andra män som leker minderåriga.

Jag ska åka till USA sommaren 2015 och hon säger att jag ska lova henne att inte bli förälskad i en pojke.

När hon kommer till oss med sin hundkasse från Harrods (mamma har köpt den, mormor vill aldrig mer utomlands, hennes ben klarar inte av att flyga, säger hon) så stapplar jag ner från trappan och säger att jag har ont i magen, men mamma säger att jag ändå måste gå till skolan. Nej, det är nog bäst om hon stannar hemma, så slipper hon bli sämre och behöva följa med dig till jobbet en vecka när jag inte är här”, beslutar mormor. Sedan bakar vi sockerkaka.

Min mormor sa att hon aldrig skulle bli kär igen, men en dag smsar hon under bordet. Han heter Gunnar och de hade en romans 1950. Mormor och Gunnar har hånglat i en telefonkiosk en gång. Det är fascinerande.

Året är 2012 när hon berättar sin absolut hemligaste hemlighet för mig. Hon låtsas inte om att hennes dramaturgiska konstpauser egentligen är återkommande kräkpauser, då jag har magsjuka. Hon avbryter sig själv vid ett tillfälle då hon ser att jag har olika färg på mina strumpor och ställer frågan om jag är homosexuell.

Mormor kommer till oss i Karlstad och har ett plåster nedanför ögat där kinden bullar upp sig. Mamma säger att det är en fläck som de har skurit bort på sjukhuset. Jag får ett raseriutbrott. Slemmet rinner från både ögon, näsa och mun, när jag skriker att det var just den fläcken som gjorde mormor till mormor, och att doktorn nu har tagit ifrån mig min mormor.

Mormor säger till en pojke i klassen att om han fortsätter att reta mig så skulle han få med henne att göra, och pojken ljuger framför hela klassen och säger att min mormor just har slagit honom på skolgården. Fritidsfröken säger att jag får gå hem till mormor eftersom jag har så ont i magen. På riktigt, den här gången.

Jag vill inte berätta för mormor hur det gick när jag sökte in till musikklasserna. Jag skämdes för att de vuxna var dumma mot mig. På något sätt kunde jag inte stå för det. Mamma blir arg.

Hon smsar ”Jag ringer snart!” när jag är på väg hem från skolan, den 21 mars 2006. Det är första gången jag ska vara ensam hemma, och min torgkopierade nyckel är prydd av ett kattmotiv, trots att jag är rädd för dem. Men när jag ska låsa upp dörren så är den olåst, och det tomma huset är fyllt av folk, mamma vrålar att Peter är död och jag kommer inte att minnas något utlovat samtal med mormor. Men jag kommer i framtiden se hennes siluett tydligt framför mig, när hon någon vecka senare står framför stänktapeten i köket i ett färglöst blomsterhav. Hon och mamma kramar varandra. De märker inte att jag står på tå i tvättstugan för att låta så lite som möjligt. För att synas så lite som möjligt. För att maximera alla möjligheter att tyna bort när mormor säger ”Nu kommer blommorna ända från Amerika, Cristina.”

Hon har vetat om att vi ska flytta till Uppsala innan jag fick veta det. Hon har varit med på den sluga lögnen om att mamma bara var på ett möte i Stockholm, när hon egentligen var på arbetsintervju i Uppsala. Det går 7 dagar innan jag ringer henne, så länge har det aldrig och kommer aldrig att gå mellan gångerna sedan. Jag skakar fötterna, liggandes på mage, tvärs över mammas (och Peters) dubbelsäng, snyftar och säger att jag behöver tröst.

Mormor berättar vissa saker om och om igen, fast hon vet att hon berättar dem om och om igen. Det är viktiga saker. Meningsfulla milstolpar. Hon har kört rally och läst kartan. Hon har varit i Tokyo en gång mot sin vilja. Mycket har skett mot hennes vilja, och hon gråter över det då och då. Sedan skrattar hon till och säger att hon numera bestämmer allting själv. Bland annat har hon tagit det storslagna beslutet att aldrig mer baka. Hon ringer mig och berättar nyheten, milstolpen, samma dag.

”Ja, vi hade ju fotmassagen” är hennes svar på min psykiska ohälsa. Hon har precis sett en 2 timmar lång föreställning om min psykiska ohälsa. ”Ja, vi hade ju fotmassagen” säger hon innan hon går till bussen, fast hon mycket väl vet att mamma har tagit bilen dit för att kunna skjutsa hem henne.

Hon är upprörd och säger att det värsta hon vet är när hon inte förstår för att hon då lika gärna kan vara död. Vi sitter och fikar på vår torsdagsträff. Jag säger att hon inte får säga så till mig. Jag har precis berättat för henne att hon inte heller får säga rasistiska meningar eller äta välling till lunch. Hon kommer dö, för livet brister, och jag kommer tro att hon inte höll ut under hela min livstid därför att jag inte förklarade nog för henne vad hon är för mig. Så liknar henne vid Brandsta City Släckers på min blogg i ett försök att behålla henne, en dag till.

/S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..