Att smittas

Vi smittas av varandra. Av varandras mående, humör och klädstil. Vi gör detta medvetet omedvetet, för vi tänker inte på att vi gör det, men vi vet att det är så. Men det blir väl lätt så när man lever i någon slags symbios, precis som vi gör, vilket innebär att två olika organismer lever tätt intill varandra, i ett förhållande, med någon sorts effekt. Och precis så är det ju. I alla fall i vårt fall.

Vi känner varandra utan och innan, så det är inte så konstigt att vi som jobbar heltid, hänger heltid och bor en våning ifrån varandra känner av varandra. Hur vi mår, är och lever. Vare sig vi sitter i samma säng eller har en sms-konversation kan vi nämligen på avsaknaden av till exempel en punkt eller tilläggandet av ett utropstecken läsa av varandras hjärnor . Problemet här är att vi inte ofta vi misslyckas med detta och när vi gör det blir vi lika förvånade och frustrerade varje gång. “HUR kan du inte fatta det??! jag skrev ju fem utropstecken!!??”. Förmodligen är det så, att vi är så pass nära att vi tror att vi kan lära varandras tankar. Men när vi väl inte kan det så raseras alla förväntningar på att vi är samma människa, att vi borde ha förstått det från början. Då är besvikelsen nära. Och vi kan inte ta besvikelser, oavsett vart de kommer ifrån. Kanske är de till och med värre att hantera när de kommer från någon så nära?

Vi blir själva förvirrade av detta fenomen. Vi vet inte hur vi ska förhålla oss till det. Vi vet inte om det är bra eller dåligt, om det är någonting vi BORDE förhålla oss till eller om det bara är någonting vi ska låta vara. Jag tror att det är bäst att bara vara. Vara i det som är och som var, vara i det som vi ska vara i. Eller?

/E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..