Begrava tårar

Männen har långa ben, och jag är tacksam för dem.

Vi går med snabba steg från tåget mot kontoret. Emma har köpt en plocksallad på vägen, men jag är sugen på något mer. Jag ska unna mig varm mat idag, istället för den vanliga lunchyoghurten. Så ser jag honom. Jag får kisa och kolla så att det verkligen är en spetsig näsa över axlarna som den sunkiga ryggsäcken vilar på. Snabbt tar jag tag i Emmas väska för att bromsa in henne så att mannen inte ska se oss. Det är inte det att jag inte pallar att hälsa. Det är att jag inte pallar att han inte känner igen mig, eftersom det har gått 11 år. Jag orkar inte förlora ännu ett vittne till att jag har rätt att vara ledsen.

Jag har bearbetat så mycket de senaste åren. Situationer, minnen, händelser, skuld, skam. Men jag har inte sörjt att jag har sörjt. Sörjt ensamheten som gjorde mig tyst under min barndom, och begravt denna tystnad i bädden av tårar som aldrig fick komma ut. Sörjt klumpen i magen när mamma grät på toaletten medan jag bad till Gud att Gud inte skulle finnas. Och jag vet, att den mannen vet, att jag satt en av de få sommardagarna jag hade med min mamma och spelade tv-spel i gästrummet på övervåningen. Vi väntar in fem sekunder innan vi börjar gå igen.

Vi brukade grilla hos honom om somrarna i Karlstad. Han och hans (ex)fru var bra kompisar med min mamma och bonuspappa. En gång när vi skulle gå den 10 minuter korta promenaden i sensommarsolen så satt jag på min bonuspappas axlar. Tillsammans blev vi över tre meter långa. Jag vilade mina händer över min bonuspappas panna och lät de glida ner för hans ögon då och då. Han var fortfarande lika lugn, till skillnad från mamma.

Jag tillsammans med min bonuspappas dotter, min syster.

Vid det här laget tappar matlusten. Jag förlorar min ryggrad, min motivation, min kontroll. Jag tänker efter och det slår mig att han nog fanns där på min bonuspappas begravning. (Jag minns inte mycket mer än att Katarina Sandström från Rapport var där och att hon åt leverpastej på sin smörgås, vilket jag och mina kusiner bestämt skulle maila till Aftonbladet och tjäna pengar. ”KATARINA GILLAR LEVERPASTEJ, LEVERPASTEJNYHETSKATARINA!”)

Under vårt möte på kontoret sitter jag som en jävla sackosäck och försöker desperat kartlägga min stress så den kan legitimera att matlusten försvann vid synen av en värmländsk man med långa ben, innan jag drar en fleecetröja över skjortan och somnar på golvet i poddhörnan.

Vaknar upp till att Emma har bett er om pepp. Ni är anledningen till att jag nu sitter upp och jobbar vidare, just nu med ett projekt som ska stärka ungdomar i utanförskap i Uppsala län. Vårt budskap till dem är att de aldrig är ensamma och att det är okej att känna. Jag ska försöka ta till mig det, jag med.

/S

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..