Bananångest

Min ångest har tagit sig i uttryck på många olika sätt. Jag har haft både fuck it-matrat (läs: bokstavligen gasen i botten eller hångel med fel person), och kontrollbesatthet. Igår handlade ångesten om en banan som fick golvet att svaja och konversationen löd:
”Är du ok? Har jag gjort något fel?”
”Nej, det var maten. Eller: bananen.”

Johanna, min bästis sedan första skoldagen 2001

Jag har försökt fylla mina dagar med ärenden och vänner. Jag har haft klirrande kassar med tjejkvällsrosé i ena handen när TBE- sprutan sköts in i armen,  jag har planerat brorsans bröllop med hårinpackning i och köpt in ett lager intimservetter över en livad konversation om barndomsminnen. Och jag har pratat. Massor.

För, varför ska vi alltid sitta och gnata livsuppdateringar, när vi kan diskutera nästa års val, familjerelationer eller det fakto att jag inte kan äta en banan utan att hata mig själv?

Rosékväll

Kanske handlar det om att tiden finns under sommarledigheten. Eller att ångesten lätt trängs bort under korta fikor på stan, men sällan under en hel kväll, eller en hel dag. Och här har jag mina tidigare samtal att tacka. För Johanna, min barndomsvän som jag tillbringade dagen med igår, hon känner igen min ångest som ingen annan och minns att den brukar komma såhär på sommaren. Och i det finns ett lugn när vi pratar om den. Vi vet att den går över. Vi har fixat det förut.

Mitt i denna bananångest testade vi VR-karaoke och skrattade massor. För det är ju så det är med ångest. Det behövs långsiktiga lösningar, men ibland behövs en bästis som distraherar och tålmodigt kontrollerar petandet i maten, utan att kommentera den (och skriker ut Carolalåtar).

/S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..