100 minuter panikångest

Jag greppar efter medicinburken, tar stöd mot min en stol för att hålla den skakande kroppen uppe, men stolen har hjul, och jag faller baklänges och slår i ryggen i bordsbenet. På bordet står en vas med färska blommor som jag inhandlade till mig själv för ett par timmar sedan i syfte att undvika just det här.

Allt hade gått så bra under dagen. Jag hade köpt färsk mango dagen innansom jag hade i yoghurten. Jag hade tvättat, publicerat vloggen, träffat Emma på innegården, lagat en riktig, varm, lunch. Jag hade mina bästa träningskläder på promenaden längs ån. Alla förutsättningar fanns för att fixa att vara ensam på kvällen.

Missförstå mig inte, jag ville vara ensam. Men jag ville inte känna mig ensam, därav blommorna på bordet, tv:n på hög volym, en bok i sängen och en dator på en pall. Men ändå skedde det.

 

Min panikångestattack varade i 100 minuter om jag räknar från det att jag skrev till en vän att jag precis ramlat till det att jag tog mitt första lugna andetag.

Jag var kanske själv i rummet, men det hela tog slut när jag inte längre kände mig ensam. Jag hade min pojkvän i telefonen som lyssnade in min andning och blåste in sin andningsrytm när hyperventilationsskoven kom. Och så hade jag er.

Jag har precis vaknat upp. Jag mår bättre, men kroppen är slutkörd. Tittar in på instagram och ser att två av de 31 svaren inte är stöttande. Det gör mig verkligen ingenting. Men jag känner ändå att jag måste svara. För jag vet att andra också tänker likadant, också jag själv i stunder.

Motsatsen till uppmärksamhet är ensamhet. Då väljer jag uppmärksamhet. Det är varken skamligt eller fult.

Din kommentar är ett sätt att få uppmärksamhet. Det är inget fel med det. Jag ser dig. Jag ville också bli sedd igår. Jag vill bli sedd alla dagar i mitt liv. Faktum är att det är inbyggt i mitt, och ditt, biologiska system. Utan att bli uppmärksammade överlever vi inte. Då kan vi ju varken samtala, handla mat eller ligga. Vi dör ut utan det. Så jag väljer att visa mig ledsen, glad, rädd, ångestfylld och kär. Jag vill dela med mig av mitt liv. Det visade sig att det behövdes, öppenhet föder annan öppenhet, så jag och Emma byggde en karriär på det faktum att känslor finns och att det är okej. Vi behöver söka stöd från varandra. Det är också okej. Din kommentar är okej. Du är okej. Hoppas du får en fin dag. (Ville svara såhär, jag ville ge din tanke uppmärksamhet, för du är säkert inte ensam om den. Vi är aldrig ensamma).

/S

 

  1. Förstår dig precis. Efter ett år med panikångestattacker så känns det knappt bättre. värsta är när man knappt känner igen sig själv… kan räkna timmarna jag har vart själv det senaste året. På dagen är det okej men så fort kvällen kommer så kommer oron med. Hoppas du får en bra sommar trots allt. Umgås med folk du känner dig ”hemma med” och mår bra av och gör saker som du tycker om eller bara ha en bra vardag.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..