Överlevarguiden #8

Jag har kanske varit mer öppen än de flesta andra om min psykiska ohälsa, men fram till jag var 18 år var jag väldigt tyst om det. Jag skämdes så mycket, och vevade in mig i större och trassligare lögner. Skammen var snarare en DEL av min psykiska ohälsa än en konsekvens av den. På grund av skammen fick jag inte hjälp i tid.

Det är avgörande att prata om sin psykiska ohälsa, men det kan vara svårt att motivera sig till det. Ofta tror man inte att man förtjänar hjälp när man mår dåligt. Men lita på oss: DU förtjänar att må ditt allra bästa. DU valde aldrig det här. Och det blir bättre.

Här kommer fem saker jag har lärt mig av att prata om min psykiska ohälsa:

ETT. Du är inte ensam om det. Jag har inte träffat någon som inte på något sätt kan relatera till min situation. Även om folk inte själva varit med om det så finns den psykiska ohälsan i vår närhet. En lågstadielärare som brände ut sig, en gammelmoster som begick självmord. Och något annat vore konstigt när vi pratar om Sveriges största folkhälsosjukdom samt en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

TVÅ. Du måste hitta DINA ord. Jag säger inte att jag har en personlighetsstörning, jag kallar det personlighetsvariation. På 1177 beskrivs jag som svartvit, men jag kallar mig färgglad. Du har rätt att bestämma över hur du pratar om din psykiska ohälsa (och glöm inte att du aldrig ÄR din psykiska ohälsa, du HAR psykisk ohälsa!).

TRE. Vissa människor kommer ändå inte fatta. Jag kommer förväntas försvara och förklara mig. I början gick jag på dessa orimliga krav och till sist blev det en del av min psykiska ohälsa då det förstärkte känslan av skuld. Jag har aldrig valt min psykiska ohälsa, och jag tänker inte vara dess försvarsadvokat.

FYRA. Det är okej att be om hjälp. När jag väl började prata om min psykiska ohälsa kom alltid frågan ”kan jag göra något?”. Av ren reflex brukade jag svara nej, men efter ett tag insåg jag att dessa personer faktiskt ville hjälpa till. Den inre resan måste göras själv (även om vi kan hålla människor i handen!), men praktiska saker har jag till sist blivit bra at överlåta till vänner och familj när det blir för tungt. Och att mamma känner att hon faktiskt KAN hjälpa mig med handlingen, gör att hon känner sig mindre maktlös i situationen.

FEM. Ärlighet varar längst. Såklart kan det bli tröttsamt att prata om något så personligt och jobbigt. Att lösa detta genom att hålla tillbaka känslor eller ställa in med tvättstugan som bortförklaring är dock inte hållbart i längden. Självklart är det okej, men känslorna kommer att komma ikapp och kanske slå till starkare om du tryckt undan dem för länge. För mig har det därför varit avgörande att fortsätta prata om min psykiska ohälsa, hur trött jag än är på det. När mina dåliga dagar kommer ikapp är jag så tacksam för att jag pratat om dem under dagar då jag har känt mig starkare. Jag har hjälpt mig själv till hjälp, och en större investering än så tror jag inte att jag kommer göra i mitt liv.

/S

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..