Kritisera inte det du inte kan förstå

När vi är ute och föreläser – oavsett om vi är på en grundskola, gymnasie, universitet eller arbetsplats finns det en sak som vi märker genomsyrar dem alla. Kan du gissa vad vi pratar om? Vi snackar skam och skuld. Skammen över att ha fått någonting du inte har valt, skulden över att du inte vågade fråga vad som var fel när din vän helt plötsligt bröt ihop. För alla har vi på något sätt en koppling till psykisk ohälsa. Det sägs att tre av fyra drabbas, men vi brukar säga att fyra av fyra drabbas. Precis som med vilken sjukdom som helst så drabbas alla runt omkring, inte bara den som är sjuk. Det kan vara din granne, pojkvän, lärare eller mamma. Kanske är det kassören på ICA, vikarien på förskolan eller läkaren på vårdcentralen? Alla drabbas vi, alla blir vi påverkade. Det enda som skiljer oss åt är hur vi hanterar det. Finns det förresten något sätt att hantera det på? och hur ska vi, som under denna skam och skuld redan håller på att kvävas, orka lyfta på locket och skrika? Är det ens vårt ansvar eller kan vi alla hjälpas åt att hålla locket öppet så att det varken krävs skrik eller muskler för att kunna lätta på hjärtat?

Vart ligger då ansvaret för att folk ska förstå? Jag kände flera gånger när jag mådde som sämst att jag kunde bli provocerad, känna ilska mot de som vad glada, de som inte hade blivit slagna av döden eller petade på av ångest. Min allra närmsta barndomsvän A, som även hon har förlorat en av hennes till cancern så då till mig: “Men, asså, du kan ju inte vara arg på dem, det är ju inte deras fel att de inte vet. De ska ju vara glada för att de inte har varit med om någonting fruktansvärt!”. Tänk om man kunde vara så klarsynt och att det kan behövas en så stark röst utifrån för att konstatera någonting så självklart. Såklart att jag inte kan skylla på dem att de inte förstår hur det är att förlora en förälder när de inte har gjort det. Jag var ju en av dem några månader tidigare.

Vi har, genom A, nu full förståelse för att man inte förstår, om man inte har varit med om det (Congratz till er för övrigt), men vi anser ändå att man måste försöka. Det är alltid ditt ansvar att försöka och ingen kan tvinga dig till att vilja. Det är inte hen som berättar om den psykiska ohälsan som har ansvaret för ditt förstående. Hen kan ha ansvar för att utbilda och sprida kunskap, men på samma sätt som alla har ansvar för sig själva in om psykisk ohälsa så har du ansvar för att ta in kunskapen eller informationen och göra det du tycker är lämpligt med den. Att antingen försöka förstå, eller så låter du den passera men då får du lova oss en sak: DÖM aldrig. Du har valt att inte förstå. Då får du i alla fall förstå att du inte förstår.

 

/E

  1. Asså….ni två är ju så freaking fantastiska så jag blir blown away! Hittade er podd och blogg av en, tja nån kanske kallar det för slump: jag kallar det för deabsolutbästaochklokastesuperwomenknockarmigtotaltmedahaaaögonblickförnuförstfattarjagforrealattjaginteärensamidennaultimatefightingextremsportensomärlivethärochnu !! Kunde ni utläsa den meningen hihi?

    Jag bara är, läser, ler, gråter, skrattar, känner, finns, tänker, lever, vill, kan inte, vågar inte, tvekar, jo jag kan, har hjärtklappning, bekräftas, ja the list could go on. Efter en pisshpisshelvetesarbetsvecka kom jag hem ensam till min lägenhet och VILLE verkligen gråta, gråta ut ångest och frustration men psyket har inte den där ”ON/OFF”-knappen som man önskar ibland. Att läsa att jag inte är ensam om att känna en slags ilska gentemot människor som går fyra i bredd på gatan skrattande, lyckliga, bubblande utan ett bekymmer i världen (förutom att dygnet bara har 24 timmar att stoja högt och skratta helt öppet och offentligt utan att skämmas när mitt liv precis rasat som ett hus som byggarbetare spränger i luften där ett nytt höghus ska byggas! Har folk ingen finkänslighet? Ni går där helt fräckt och är GLADA när det känns som om min själ håller på att dö medan kroppen står utanför och bara tittar på!

    Om ni bara visste vilken kluven skam jag har känt över att jag faktiskt känt exakt så!
    Det plus så otroligt mycket annat som ni Siri & Emma delar med er av till alla läsare och lyssnare (fast jag just nu känner mig som den första som upptäckt den kraft som ni delar med er av er själva)

    Nä jag ska inte fortsätta wrambla på här i kommentarsfältet utan för att sammanfatta: TACK!! Ni ger mig lov och tillåtelse att må som jag gör, vara som jag är, tänka som jag gör, det är okej att vara Louise, hon är jag och även om hon just nu ligger 7000000 feet under och tittar UPP på botten. Ja precis, till botten är det inte en avgrundsdjup svart grop fylld av ångestsörja, utan en miljard ljusår uppåt: att ligga på botten vore ett improvement för från botten kan man ju faktiskt åtminstone ANA nån sorts ljus däruppe som betyder hopp, sällskap, värme, frid – allt det där som är motsatsen till ångest och tårar.

    Ni inspirerar mig till att våga ta in känslan som både är exakt allt jag önskar och allt som skrämmer slag på mig och samtidigt fyller mig med exaltering över att jag verkligen vill nå Dit. Och åt vilket håll är Dit? Vad är Dit? Hur kommer jag Dit? Vad gör jag när jag kommer Dit? Och sen då?
    Om nån säger ”Du behöver inte vara rädd!” är det inte ”Tack då ska jag inte vara rädd!” som jag ska svara. För jag FÅR LOV att vara rädd, kanske till och med BEHÖVER vara rädd i just det ögonblicket. Rädslan är inte farlig. Ångesten dör för jag inte av. Jag får distrahera mig med det jag kan när ångesten kliver in oinbjuden för att crasha livet på värsta rock n roll manér. Så länge jag inte gör nåt farligt, olagligt, elakt, destruktivt, falskt, lögnaktigt eller bara fullständigt meningslöst.

    Nu har ni satt på mig rätt glasögon för att se både vad jag faktiskt har och vad jag inte har – ännu! Jag kommer nog aldrig upp till era nivåer, jag är ingen dynamisk duo, jag är bara en liten ”isk uo” än så länge men faktum är att jag startade en blogg i pytteskala för en tid sedan som jag tänkte skulle vara en slags kombo av nutida dagbok, minneskavalkad av de tuffaste fighterna jag gått i livet med inslag av framtidsdrömmar där jag är en stålkvinna simmande med kraftfulla crawlarmtag och grymma benkicks i en oändlig ocean av möjligheter, utmaningar, styrkor och en tro på inte bara Livet som mitt och bara mitt utan Mitt Liv med mig själv som regissör, sufflör, redigerare, konstnärlig ledare och talesperson.
    Shit vilket självuppblåst ego det där lät som. Det var inte meningen så. Fast jag ska ju inte be om ursäkt för att jag just nu mår bra. Bättre. Jo bra! Och det har jag ER inspirerande karisma som ni droppar ner i mitt liv i en stund då jag aldrig mer än nu behövt just det där leendet med lugn i kroppen och rädslan för framtiden (eller till och med bara morgondagen…eller bara om en kvart)

    Så kort och gott (men jag har svårt för att fatta mig kort vilket ni nog märkt vid det här laget hihi) TACK!

    Och bloggen jag nämnde: den ska få liv igen. Nu känner jag att jag vågar posta alla inlägg som finns både färdiga, halvdana, påbörjade och fortfarande på tankenivå. Kanske kan nåt som jag skriver också inspirera någon som får hn att må bättre. Jag ska skrota den gamla bloggwebbadressen för den hade världens töntigaste adress och istället skapar jag en ny utav redan publicerade texter plus allt som på ett spännande OCH skrämmande sätt bubblar inspirerande OCH inhiberande samtidigt.

    Jag önskar er en riktigt fin helg med allt ni behöver precis nu, den första helgen i september 2017 exakt där ni befinner er fysiskt och psykiskt.

    Kramar <3 Louise

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..