Är vi bara bortskämda 90-talister?

Vad är psykisk ohälsa och vad är vi? Är ångesten en del av oss eller är det något helt annat? Vad är egentligen känslor? Det som vanligen kallas stress, vanlig oro, det som sägs vara så normalt? Är det rimligt att alltid utgå från att allting har att göra med att vi är extra deppiga och ångestfyllda, eller gräver vi bara ner oss djupare i gropen då? Vilken är den psykiska ohälsa vi lever med och vilken är den vi lever av? Har vi hittat på allting?

Det finns mycket tvivel, tro oss, vi vet hur man tvivlar på sig själv. Det är inte svårt att förminska sig själv, det är betydligt svårare att ta sig själv på allvar, det vill säga att validera sig själv. Att hindra sig från att skratta, för att det skulle betyda att den psykiska ohälsan inte är närvarande, är något vi båda gjort. Emma hade enorma skuldkänslor för att skratta när hennes pappa gått bort, och Siri tonade ner sin energi när hon väl fick den, rädd att ingen då skulle ta hennes panikångest på allvar. Andra tankar har varit att vi tar platser i vården för de som mår sämre, att vi egentligen borde kunna klara oss utan medicin, att vägen har varit för lätt och att det kunde ha varit mycket värre. Vi skuldbelägger oss själva i tysta små hörn, i destruktivitet eller i vanligt mänskligt tvivel.

För livet funkar ju. Vi startade företag, vi pratar, vi går på middagar och träffar vänner på offentliga platser. Vi går på dejter, shoppar och glömmer bort tiden när vi kollar på Sex and The City. Och gång på gång får vi höra, av de där människorna ur det tidigare livet, att ”Det går så bra för er och Pillerpodden!”. ”Ja, det är så kul, det blev så stort, så det är fullt upp nu!” svarar vi och går vi vidare, utan att känna någon sorg eller ångest och tänker på vår senaste crush och undrar vad han gör. För vissa av våra problem tillhör ju unga, vilsna människor. En press vi alla möter, att vi ska vara snygga, framgångsrika och lyckliga. Klyschan är ju sann att vi måste stöta på motgångar för att kunna uppskatta framgångar. Är vi bara bortskämda 90-talister?

Men så kommer de där stunderna då det slår till på riktigt. Då skinnet vrider sig ut och in, då smärtan golvar oss totalt. Då inga föreläsningar kan hållas och tåget kör ifrån, vi står kvar på perrongen och ser vagnen vi själva byggt upp glida bort för rälsen med det vi ägde. Vanan kommer åter, oavsett uppdrag eller jobb. Vi vet exakt hur vi ska bryta ner oss själva, för vi är så medvetna om våra svaga punkter att det ligger lika nära till hands att börja röra vid dem, som det ligger att ta en ostmacka. Vi kan dessutom varandras sidor och punkter utan och innan, det är oundvikligt för att vi ska kunna göra det vi gör. När man startar företag så krävs tålamod, samarbete och tillit. Lägger vi på att vi var nitton år så kan vi lägga till att det krävs fokus, mognad och ödmjukhet. Om man dessutom lider av psykisk ohälsa så krävs en otrolig medvetenhet om inte bara sin egen, utan den andres psyke. Vi måste pusha varandra för att orka, men pushar vi för hårt kan det få förödande konsekvenser, och då pratar vi inte om företaget. Vi är i ett ständigt vardagspussel. Vi är småbarnsföräldrar till Pillerpodden, och det är lätt att passionen tappas bort någonstans på (järn)vägen.

/E & S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..