Vägra prata lättsamt

Jag satt på en parkbänk med pannan mot ett fuktigt träbrord och trodde jag skulle dö. Jag har trott att jag ska dö tre gånger på en helg. Inte bara i tankarna, hela kroppen har genomgått 3 processer av att jag är i livsfara. I lördags natt vrålade jag ensam i mitt rum. Jag skrek rätt ut att jag inte fixar det här. Och det är så panikångest fungerar. Vi tror att vi ska dö.

Och sedan ska vi vakna upp från det och vara som vanligt. Livet ska pågå. Vi ska hitta ursäkter och be om förlåtelse till våra nära och kära. Stryka lite på ryggen och säga att gårdagen blev lite tokig. Vi ska hitta skinnet på näsan och tejpa fast det hårt och tänka att imorgon är en annan dag.

Eftersom tablettjävlarna inte bet så fyllde jag på alla doser till maximal nivå. Men jag hade fortfarande ont. Så jävla ont. Jag ville fortfarande ut ur skinnet, ut ur mig. Och likväl ringer varningsklockan: publicera inte det här, det är inte strategiskt, det är en för mörk bild. En för mörk förebild, läsarna vill ha något annat. Något peppigt.

För vi har sett det öka, jag och Emma. De som från början jobbade med psykisk ohälsa för att prata om mörkret, om smärtan, om det abstrakta ofattbara, enas nu om att vi ska prata om psykisk ohälsa på ett ”positivt, lättsamt och peppande sätt”.

Men vet ni? Vi på Pillerpodden har bestämt oss för att vägra gå den vägen. För det är BULLSHIT. Psykisk ohälsa ÄR laddat negativt för att det är ett jävla helvete. Ge mig EN rimlig anledning till att vi ska prata om att barn tar livet av sig på ett ”lättsamt sätt”.  Ge mig ETT argument för att min panikångestattack utomhus på en blöt parkbänk i natten ska mynna ut i något pepp för våra läsare och lyssnare? Inte fan gör jag framsteg i terapin för att min terapeut och jag sitter och pratar lättsamt. Inte fan fördjupas mina relationer av att ångest ”nog går över snart, ska du se!”. För på den vägen avdramatiseras hela den psykiska ohälsan i längtan efter en snabb lösning.

Pillerpoddens linje är att lyssna, inte ösa. Vi kommer aldrig att prata lättsamt om den största folkhälsosjukdomen genom tiderna. Det är inte förebildskap. Förebildskap är att se våra syskon, föräldrar, vänner och medmänniskor bryta ihop totalt en lördagskväll. Ibland sker det utomhus på en parkbänk.

/S

  1. Jag har läst igenom hela er blogg idag. Alla inlägg. Kommenterade ett inlägg tidigare idag om att jag låg på soffan och tårarna rann. Ni har hjälpt mig igenom denna dag. Ni får mig att känna mig mindre ensam en dag som denna… tack tack tack för att ni delar med er ❤

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..