Relativt relaterbart

Enda sedan Siri och jag startade Pillerpodden har vi byggt vidare vårt arbete på att vi är några man kan relatera till. Vi representerar de ”vanliga tjejerna”. De ”vanliga tjejerna” som visst har finnar, bajs i trosan och luktar svett när vi tränar. Till skillnad från de där andra, de som verkar så perfekta, men omöjligt kan vara det. Vi har tyckt att det varit töntigt att känna att man måste förställa sig för att lägga ut en bild. Vi har tyckt att det varit fel att ta betalt för en betalt post på instagram och vi har tyckt att det har varit skämmigt att inte visa något annat djup än ”hur jobbigt det är att inte kunna köpa gucci-väskan när man VERKLIGEN vill ha den”. Vi har gått emot den riktningen på alla sätt och vis.

För vi är ju på riktigt.

 

Det är ju så, att ju äldre och mer professionella (hahaa lool, att man typ ÄR det???) vi blir, desto längre bort kommer vi från sanningen. Vi ÄR inte champange-rus med Stina Wollter. Vi ÄR inte minglare på fashion week. Vi ÄR inte de som knyter kontakter på affärsevents och framför allt är vi ingenting utan er. På samma sätt ÄR vi ju faktiskt allt det där. För VI är bara VI, satta i alldeles för konstiga, spännande, roliga och häftiga situationer. Precis som alla andra som syns utåt, och som lever en vanlig dag mitt i livet.

Men så kollade jag igenom min egna instagram. Glad post hit och kaxig post dit. Inget ljug i och för sig, men fan inte sanning heller. Jag hade aldrig, när jag var 17, kunnat relatera till en 22-årig tjej som driver företag, sitter i möten med den ena höjdaren efter den andra, nonchalant och avslappnat skakar hand med Gurra Fridde (haha, att han har blivit kortet vi drar när vi ska initiera att vi minsann har träffat en kändis) och köper latte på vägen hem från föreläsningen i Stockholm. Jag hade bara rynkat på ögonbrynen och tänkt att jag ”faktiskt aldrig kommer kunna bli så”. Det hade känts för långt bort, och gör ibland fortfarande det. Jag kan knappt relatera till mig själv längre.

Jag och Siri brottas ofta med känslan och tanken på att ni inte ska kunna relatera till oss (utan att sätta oss själva på någon slags pediestal, som om vi vore supahstarz), att vi har tappat äktheten i vårt arbete, även om vi VET för oss själva att vi inte gjort det. Men vi är rädda för att det ska se ut så, att vi sålt oss till branschen. Vi är rädda att ni ska känna att vi inte alls vet vad vi pratar om. Jag har dessutom känt ganska mycket skam över att jobba med psykisk ohälsa, medans jag själv mår väldigt bra. Visst, jag har min historia och lider ibland av ångest osv, men ”VEM gör inte det??”.

Hur som helst har vi tvivlat ganska mycket på oss själva. Vi har känt att vi behöver vara extra ”äkta” genom att visa upp snoret vi petade ut och bara lägga upp oredigerade bilder, samtidigt som att det har varit jävligt skönt att bara visa det fina. Det lyxiga och silverskimrande. Jag vill att det måste få vara så också. Även om det är ungefär 7% av vår vardag.

SÅ. Det jag vill komma fram till här, är egentligen ingenting. Förutom att , vad fan vet vi ens om vad som är på riktigt eller inte? Vart är vår rätt att döma andra som kanske också bara vill landa i solen ett tag? Men som vanligt är det mest en massa provprat, och jag tänker att det är okej. För vem kan inte relatera till livsborttappning? Även om det kanske inte skrivs ut på en av veckorevyns bloggar. Nu ska vi podda, och det kommer säkert bli ännu mer förvirring där. Glöm inte att lyssna i morgon! Puss

/E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..