Psykopat

”Hur hanterar man någon med borderline?”

”Pappas exfru var sån. Det är snäppet under psykopat.”

”Varför säger du borderline, när du har ett sådant stor inflytande du kan använda åt att säga EIP?”

Frågorna och påståendena dyker upp under föreläsningarna. Jag svarar lugnt och professionellt. Varje gång. Mitt jobb är att sprida kunskap. Att öka medvetenhet, tillföra normkritik, stå öppen och föra samtal. Jag svarar att man hanterar någon med borderline som man hanterar vilken annan människa som helst. Jag beskriver att borderline inte står för någon empatistörning, snarare känner personer med borderline extra empati, och att psykiska sjukdomar inte finns på skala. Men det är klart att en pappa kan säga så om en exfru. Och jag svarar att jag säger båda beteckningarna och försöker förklara så gott det går varför borderline inte längre heter borderline.

Och så tackar jag och Emma för kaffet och doftar på blomman innan vi sätter på oss jackan, ser till att dörren går igen, och jag börjar gråta.

Jag brottas varje dag, och flera nätter, med och mot min diagnos. Jag säger till mig själv att skita i det. Det spelar ju ingen roll, jag är ju jag. Men i mitt huvud frågar jag mig själv ständigt hur mycket jag har rätt att känna. Det har gått så långt att jag inte längre tillåter mig själv att vara ledsen över att sakna någon jag älskar. Jag tvingar mig själv att inte höra av mig till de som står mig närmst, livrädd för att saknaden har att göra med min diagnos. Jag saknar dem ännu mer, jag ställer alarmet 15.30 för det är då de vaknar, jag snoozar. Jag har snoozat i en månad.

Hur mycket måste jag stå emot för att bli hanterbar?

Jag presterar. Jag håller inne. Jag sväljer. Jag gråter så fort dörren är stängd och jag vaknar om natten för att jag drömmer att allting brinner ner. Jag drömmer att jag sitter på mormors begravning och har en väktare bredvid mig som trycker in ett fingrar i mina ögon för att stoppa tårarna som rinner. Jag pratar i telefon och kladdar på ett kuvert där jag skriver Psykopat i olika stilar och olika mönster. Snirkligt, kantigt, stilrent och klassigt. P s y k o p a t . P s y k o p a t h o r a.

Jag har beställt hem böcker från adlibris för att reda ut begreppet.

Jag känner skuld.

Jag tänker att jag inte får känna skuld.

Jag känner att jag inte kan tänka.

Jag tänker att jag måste visa mig funktionell så mycket att jag har slutat fungera. 

Jag har sökt hjälp och kommer få hjälp.

För efter sömnlösa, brinnande nätter vet jag vad borderline är. Det är ett begrepp jag har förklätt mitt självtvivel och självförakt i. Ett begrepp som är funktionellt och lätthanterligt för mitt självhat. Inte för någonting annat. Just nu.

 

/S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..