Jag väljer ensamheten när jag vill det som minst

För ett par dagar sedan ställdes jag inför en klassisk psykisk ohälsa-situation. Jag hade planer på att träffa min pojkvän, men under eftermiddagen hade jag näst intill panikångest och var otroligt låg, så jag ställde in. Jag försöker alltid undvika att ses sådana dagar. Jag vet att vissa inte förstår det, men för mig har det blivit en av mina viktigaste principer då det är något av det största min psykiska ohälsa har lärt mig. Jag måste vara ensam när jag vill det som minst. 

Jag tycker att det är svårt att vara principfast i ett förhållande. Det är så lätt att låta den tillfälliga känslan styra. Men här tror jag att jag har haft stor hjälp av min terapi. Jag som alltid mycket av allt har fått jobba extremt mycket med impulskontroll och känsloreglering. Så när känslan kommer att jag hellre vill kasta mig på något tåg för att känna mig bekräftad för den jag är och räddad från min ångest så säger hjärnan stopp direkt. Det blinkar små lampor med texten: bekräfta dig själv (eller låt mamma göra det för den delen) och hantera ångesten på egen hand.
Den kan distraheras, men den kommer alltid ikapp när jag är ensam ändå. Enda sättet att bli fri den är att möta den. Om jag dessutom inte är rädd för den så minskar den på sikt. Jag jobbar bort ångestkedjan, alltså ångesten för att få ångest, eller ångest som en konsekvens av ångest.

Jag har tidigare varit med om att mina anhöriga ställt in precis allting när jag har mått dåligt. Det kanske var nödvändigt att mamma ställde in ett par långa resor sommaren jag mådde som värst, men annars så var det med facit i hand inte bra. Tvärt om. Det var när jag hade ångest som jag kände mig som mest älskad, bekräftad och värdefull. Detta matade min ångest. Till sist var jag beroende av andra och kunde aldrig vara ensam. Jag hade till följd av det ångest i princip hela tiden. Det kostade mig så mycket, och det tog ett år av dubbel terapi att jobba bort det beteendet.

Så: jag har bestämt mig för att ses när jag är mig själv. Självklart kan jag vara sårbar och både ledsen, arg, rädd, men jag vill inte ses när ångesten tar över. När det har hänt mår jag alltid sämre en längre tid då jag känner att vi sågs enbart för att jag hade ångest. Att träffen drevs av ångest och inte av lust, helt enkelt.

Hur tänker ni i ert förhållande?

/S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..