Överlevarguiden #43

Jag beskrivs ofta av mina vänner som extrovert. Jag deltar gärna i samtal, säger vad jag tycker, syns och hörs med känslorna ständigt närvarande. Men det är också mycket osm pågår även när jag är ensam. En tanke kan gnaga sönder mig, och få orimligt stora propotioner, tills Emma ringer och frågar hur läget är, jag säger tanken, och hon sätter in den i ett sammanhang.

Jag har fått öva på att ta den passiva rollen, för jag har behövt den. Jag har nämligen tillskrivit mig själv rollen som aktiv- även när jag inte känt för det. Och framför allt: även när jag inte kunnat påvera någonting. Det är otroligt onödigt att vara aktiv i ett problem som omöjligt kan lösas av mig, eller lösas i den stunden.

Att se saker guppa lite på håll,  kanske vi kan kalla det.

Det är inte fel att luta sig tillbaka ibland. Man behöver inte alltid ordbajsprestera. Jag var på en konferens idag, satt på en scen i en panel med strålkastare på mig, och jag lyssnade mest. Hmm:ade. Pratade om det jag kunde prata om. Resten fick de andra ta- för de hade mer attt säga. Och så var det med det.

Så, veckans överlevarguide är att se krisen guppa. Smärtan guppa. Vinka lite, chilla, ta en glass och vända ansiktet mot solen en stund så länge. Förr eller senare löser det sig. Ingen ångest varar för evigt. Inte dagens heller.

/S

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..