”Oroa dig inte, du vill.”

Att ha varit så sjuk psykiskt ger efterdyningar. Vi kan inte jämföra sjukdomar på det sättet, men min borderline har samma statistik som bröstcancer när det kommer till överlevnad. 10% överlever inte. Jag är så tacksam över att ha varit en del av 90 %. Jag tänker på det ofta. Jag har haft tur.

Men precis som någon som varit sjuk i cancer har fått en vana av att kolla brösten, så har jag också fått vanor när jag mår bättre. Efterdyningar, spår. En del av att vara frisk: rädslan av att vara sjuk. Påminnelsen.

Varje dag känner jag efter om jag vill leva. Jag har nämligen haft tre hela dagar i mitt liv när jag inte ville det. Det handlade inte om att jag var suicidal och ville dö, det var inte något jag agerade på, men tanken och känslan varade hela dagen. Jag skrek det rätt ut, de där dagarna.

Varje dag ställer jag mig därför frågan om jag vill leva. Det är inte på lek, det är inte en existensiell fundering. Det är rädslan som driver det, det friska i mig som runtinkollar. Jag gör det ibland när jag borstar tänderna, ibland när jag kissar eller när jag går till bussen.

Det gör mig ingenting. Det tar ingen tid. Men ibland sköljer tanken över mig utan förvarning och jag blir rädd. Det hände idag när jag skulle sätta upp håret. Jag ropade på Emma. ”Nu kommer kulmen!” skrek jag, och Emma sa ”Det är det som är poängen. Det är en kulm. Oroa dig inte, du vill”. 

Så bad jag henne sminka mig. Bad om ett mörkt läppstift (enligt läppstiftskalan). Och så kändes det lite bättre. Men inte helt bra. Det är inte smärtfritt att vara frisk. Och det är okej att det är så.

/S

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..