Ursäkta uttrycket, men jag blir så jävla arg. Jag måste ha världens sämsta bankman. Inte har jag erfarenhet av någon annan bankperson på BNP här i Paris som skulle vara bra överhuvudtaget ändå. Kundservice existerar inte alls på denna bank. Oavsett kontor. Låt mig ta det från början.

När jag startade mitt konto för ett år sedan bad jag om en engelsktalande bankman, kunde vid den här tidpunkten inte en enda mening franska så det passade bäst så. Inte visste jag att det skulle leda till någon sorts inkompetent idiotjävel från Marseille som bara snackar öl, fotboll och brudar – på ditt bokade bankmöte!

Hur som haver, jag log och svalde och försökte nöja mig med att jag i alla fall förstod det som kom ur hans mun. Öppnade bankkonto och bad om ett Visakort så snabbt som möjligt. Utan visakort – omöjligt att köpa ett internetabonnemang visade det sig. Utan internet – isolerad från familj, vänner, nyheter, information. (Kom ihåg att jag fortfarande inte kunde franska, därmed var det lite livsnödvändigt för mig att få information någonstans ifrån eftersom det här landet har någon form av mindervärdeskomplex när det kommer till språk.) Så käre bankman lovade att skynda på processen med Visakortet så skulle det vara framme om en vecka. En vecka som sedan blev två. Tre. Fyra. Fem. Ja sex veckor tog det. Tror det eller ej. För käre bankman glömde att skriva på något papper på vägen. Idiot. Notera då att jag varje vecka under de här sex veckorna steg in på hans kontor och försynt frågade hur det gick med mitt ärende varvid han var gång avfärdade min oro med att han inte kunde styra systemet minsann och nu var det bara att invänta.

Så sex veckor av ett liv i en isolerad, analfabetisk bubbla. Jag kunde varken köpa telefon eller internet. Klart som tusan jag var förbannad. Idioten till rumskompis (inte kära Veronica mind you!) hade också bestämt sig för att inte tala om det här för mig (hon fick reda på det före) ifall om att jag kanske skulle bli upprörd. Eeeh. Say what? Ifall om att jag skulle bli upprörd? Hon fick sig också en liten utskällning efteråt. Precis som käre bankman som inte alls hade förstått att mina besök varje vecka faktiskt inte berodde på att jag var sysslolös utan desperat efter något som var fem veckor försenat.

Ja… så där började relationen mellan mig och käre bankman. Men sedan fortsatte den bra. Han höll sig i skinnet så jag höll mig i skinnet och vi behöll en artig relation.

Tills nu. Då jag blir… inte rasande nej. Det kan jag inte säga. För jag har inte längre några förväntningar av idioten överhuvudtaget. Men jag blir snarare så förnärmad. Jag ska stänga ner mitt bankkonto på BNP. Så jag mejlar in och säger att det är bråttom. Jag åker ifrån landet om en vecka och måste stänga ner kontot så fort som möjligt. Som svar får jag: Jag är på semester till sjunde september, du gör bäst i att skriva ett brev till oss som du signerar och ber att få kontot stängt.

Ett brev? Och hur i helskotta ska jag veta att det verkligen blir nerstängt sedan då? När det kan ta sex veckor att få ett Visakort? Samt hur har du tänkt att jag ska formulera det här på franska? Jag har ju under ett års tid förbannats med dig för du tycks vara den enda engelsktalande bankmannen på mils avstånd?

Så jag gick till ett annat kontor idag i mina egna kvarter. Men nej. Du måste gå till just den bank du öppnade kontot på. Hej i-land. Spelar ingen roll att BNP finns i varje hörna i den här stan. Men okej. Jag beger mig till ursprungskontoret och erkänner mig besegrad. Jag får skriva det där satans brevet.

In stiger jag och vad ser jag inte då? Min egen förnäma lilla bankman i egen hög person sittandes på sitt kontor på möte med klient. Vad hände med semester till sjunde september undrar jag då? Jag kliver fram till receptionisten och börjar tala om mitt ärende. Hon tittar inte ens på mig. Jag rabblar upp mitt ärende till ett ansikte som mest liknar en vägg (ni vet, det där med icke-existerande kundservice?) och frågar om jag kan skriva ett brev för att stänga ner mitt konto. Ett brev? (Fortfarande tittandes åt ett anant håll) – Ja ett brev. – Men varför tar du det inte med din bankman? – Han är på semester svarar jag. – Nej, han sitter ju där på möte; säger hon som om jag vore världens största idiot. – Jo men är han inte egentligen på semester då? Tänker jag och säger jag, för jag tror att han kanske bara kommit in för ett undantag.

Summa kardemumma: Receptionisten tyckte jag var en utländsk idiot. Käre bankman var inte alls på semester och hade inga planer på att vara det. Så hon bokade in mig hos honom imorgon. Käre bankman ljög alltså av någon anledning. Käre bankman verkar fortfarande inte heller veta att jag ska träffa honom imorgon. För käre bankman skickade precis ett mejl till mig där han förklarade hur jag skrev det där brevet på franska.

Käre bankman. Det ska bli så skönt att slippa dig.

English: I hate my contact person at BNP. Okay, calm down. Hate is a strong word. I know. I despise him, fair enough? He is a jackass. An idiot. Incompetent. Coward. So, now that I am quitting my bank – let me put it this way: Glory days. No one is happier than me right now. Aaah… don’t know why I wrote the whole thing above in Swedish. It was one of those moments when I just let my heart speak and my fingers follow, I think you know what I mean huh? So… google translate? Sorry. I am just too mad right now. Chill pill please.