Jag ska klaga lite. Lätta på det tunga hjärtat som det så fint också kallas. Låter lite bättre så. Men jag måste bekänna. Det där med att trivas. Att Göteborg är okej nu. Det är det ju. När jag tänker efter. Använder hjärnan. Tänker logiskt och praktiskt och vuxet. Ni vet. Så jag ljög inte för er. Kanske bara var det inte hela sanningen. Kanske bara visste jag själv inte om hela sanningen. För så känner jag med hjärtat också till och från. Ofrånkomligt. Går inte att stänga av. För det försöker jag ibland, stänga av menar jag, och vips så har man fått ett psykbryt. Som går ut över närmsta sko eller tidning.
Det är med stor tveksamhet jag publicerar det här. Helst vill jag kunna välja vilka som ska läsa och inte. Kanske lika bra att jag inte vet vilka alla ni är. Men jag tänker att, vi är alla lika sköra och sårbara. Ni kommer inte döma mig på grund av ett inlägg jag skriver. Kanske istället kommer någon där ute känna igen sig? När andra är öppenhjärtiga känner jag själv bara uppskattning. Så låt gå.
Jag trivs. I Göteborg alltså. Men… mår jag bra? Eller snarare- kan jag vara lycklig? Jag vet inte. Gör Göteborg mig lycklig? Jag ska berätta för er om min måndag. Hade inte tänkt göra det till en början men så… blev det en sådan stor del av mig på något sätt och ni har ju varit med på min Parisresa så ni vet en del. Inte mer än rättvist.
Måndag började okej. Jag lallade runt i lägenheten, plockade lite saker, förberedde, läste… allting med en ständig olustkänsla i kroppen. Jag skakade av mig det. Hade ett spännande ärende på IKEA och for dit. Spårvagn, tåg, buss. Jösses. Billigt har sina nackdelar för oss utan bil. Nåja. En kompis skulle i alla fall komma dit när mitt ärende var klart efter en timma så skulle vi käka billiga IKEA-köttbullar och åka bil hem tillsammans. Så det var skönt. Bara det att mitt ärende tog två timmar. Istället för en. Så kompisen körde hem själv. Så klart. Klockan var 17 och jag var utsvulten efter att bara ha ätit frukost. Men att äta ensam är inte min grej. Då äter jag inte alls hellre. Jo men sådan är jag. Knäpp. Men det är inte det vi pratar om nu. Tanken med mitt ärende var även att jag skulle få handlat ett par tio grejer medan jag ändå befann mig på IKEA. I mina jättehöga klackar stapplar jag mig fram genom gångarna och plockar på mig. Så kassan blir tyngre än jag tänkt mig. Med olusten kvar. Värk i fötterna.
Det är då det slår slint i huvudet. Jag. Måste. Hem. Trots att det inte är okej lämnar jag min fulla kasse på golvet och skyndar mig mot utgången. Jag klarar inte en sekund till. Medveten om att det är en lång färd hemåt som väntar. Att regnet står som spön i backen. Att jag måste gå en lång lång bit innan jag kommer till tåget. Att mina klackar är skyhöga. Och inte tål regn. Att jag börjar trampa vatten. Att finbyxorna blir genomvåta och klibbar längs med hela benen. Kylan och vätan som triggar igång den eviga värken i mina ben. Och… att jag håller på att få ett psykbryt.
Jag smsar pojkvännen och avbokar träningen. Ringa går inte på tal. Det skulle bara förvärra situationen. För jag skulle bara bli mer känslig. Hem var det enda jag kunde tänka på. Hem kom jag efter en timma. Bokstavligen kastade av mig ytterkläderna och la mig i soffan och lät känslorna svalla över. Finaste pojkvän virade in mig i tjocktröja och raggsockor och där fick jag ligga en stund. Värma mig. Bli torr igen. Blåsa varmluft på de nerkylda händerna. Han som blåser varmluft på russinfötterna. Sedan pratade vi. Därefter lagade vi persisk mat. Sedan höll han om mig tills jag somnade på kvällen.
Sedan jag kommit hem från Paris har panikångestattackerna kommit tillbaka. Med sig har de tagit med sig mardrömmarna. Sömnproblemen. Magonten. Ångesten. Och allt det där som jag lämnade bakom mig för ett år sedan. Trodde jag. Jag är så besviken att det är tillbaka. Självklart finns det massa mer bakomliggande än att jag bara bor i Göteborg igen. Men jag påminns tror jag. Om det jag helst av allt vill glömma. Eller något.
Men. Det är här jag ska vara nu. Det säger min hjärna i alla fall. Jag vet att min hjärna har rätt. Så. Jag ska ta mig själv i kragen. Det ska jag. Men ibland vill lilla hjärtat skrika till. Få uppmärksamhet. Bli arg på mig. Ibland sker det på IKEA. Låt gå för det.
Claudia: Men åh ja precis så! Varför är det så? Varför mår vi inte bra? Varför läks vi på andra ställen? Och läks vi verkligen? Eller väljer vi att glömma? Hur kan miljön påverka psyket så starkt? Många frågor i mitt huvud…
Ja Paris är underbart… saknar det massvis. Tack för dina ord Claudia. Det känns bra att veta att det finns andra där ute som känner igen sig.
Johanna S: Tack själv fina du! Jag trivs jo… men vet inte vad livet bär av här efter…
karin: Ja men då får jag bara ta och välkomna dig hit Karin! Skönt att höra om dina känslor. Gör mig lite modigare inför nästa text då! Jag tycker också det kan vara så befriande när andra skriver sådant här… så jag kände att jag inte kan vara sämre. Hoppas jag lever upp till dina förväntningar framöver nu!
Fina du! Känner igen mej så väl. Kommer själv från Göteborg men flyttade till Island (av alla ställen) för snart två år sen. Visst saknar jag Göteborg ibland, familj och vänner och allt där. Ibland får jag ett sånt sug i magen och vill bara åka spårvagn, gå längs avenyn och kanalen.
Men så blir det att varje gång jag åker dit, på besök, så känns det ändå inte.. rätt. Precis som du så mådde jag så himla dåligt.
Det är så konstigt hur vissa platser som är så långt ifrån det man är van vid läker en. Och får en att komma tillbaka. Jag var i Paris i början av Juni i år och förstår så väl vad du menar.
Ta hand om dej, och precis som någon sa, så försvinner inte Paris. Du kommer åka tillbaka tids nog.
Vad bra skrivet och tack fòr att du delar med dig. Trivs du i Gtb? Sverige?
första besöket på din blogg och första inlägget jag läste.. men fan vad du fångade mig. kände igen mig. inte helt men ändå en liten gnutta.
så befriande på något sätt att läsa något seriöst och utlämnande för en gång skull. bland så mycket annat. tack. kram.
Ulrika: Jo tanken slog mig men pengarna räckte inte till. Men visst hade det varit bästa lösningen.
Ghazaleh: Tack tjejen! Ja jag är lyckligt lottad som har så underbara människor i min omgivning.
Mia: Visst är det tur att jag har en sådan bra darling verkligen! Han är guld.
A: Tack A för att du uppmuntrar mig till att känna att jag tog rätt beslut. Fint av dig.
Jenny: Jag vet!!!! Jag känner likadant. Så sluta med att bo så långt bort tack. Omedelbums. Du har rätt i det du säger. Om hur man ska handskas med det. Precis så där försöker jag också tänka. Och säger till andra att tänka. Att veta att det kommer, ta emot det och acceptera och därefter fortsätta med sitt liv. Tack för att du är med mig och delar med dig av dina tankar Jenny- du är guld!!!!!!!!!!! Jag måste säga att jag med dina ord i din blogg inte förstod djupet av problemen- även om jag förstod din sinnesförvirring. Men nu vet jag. Och jag vet att vi delar ytterligare en sak. Hoppas vi kan ses snart igen. Kram.
Dila: Tack tack tack för värmen du sprider. Tack för att du också delar med dig. Så skönt att höra att det är som jag trodde: det är inte bara jag! Nej du har nog rätt, geografin kanske inte alltid har stor betydelse. Men kanske en del i det ibland ändå. Ja jag har också lärt mig leva med det. Men satan vad tråkigt det ska vara ibland bara… Jag mailar gärna om jag känner behovet- tack! Kram.
Stina: Tack för att du säger det, känns skönt att höra. Får för mig att jag inte är ensam om det och jag tycker det hetsas så mycket om lycka och välmående mest hela tiden så att ångesten bara blir större och större. Du har rätt i det du säger om ”just nu”. Vem vet, kanske är Göteborg rätt senare- som du säger? Kanske är problemet inte Göteborg i sig… Du har rätt i det du säger-jag är inte ensam. Även om det onekligen kan kännas så när man mår som värst.
Rebecca: Ja så kanske det är!? Varför är det så då? Beror det på mentaliteten i andra länder eller flykten från ”vardagen”- att det är så för alla som flyttar iväg periodvis så?
Jag rekommenderar dig att använda taxi i såna situationer! Lycka till!
Hang in there tjejen! Tänk på alla de underbara människor du har runt omkring dig!
Stor kram!
Usch vad jobbigt,
stor kram till dig!
Tur att din darling tar så väl hand om dig.
Vad fint av dig Ferferi att dela med dig av din upplevelser. Du hjälper många genom att skriva detta. Många som trodde de var ensamma om att känna så här kan finna tröst i det du skriver. Det är stort av dig att skriva detta.
För varje dag när jag läser din blogg blir jag mer och mer skrämd av hur lika vi är. Allt från hur vi alltid var på samma platser samma dag i Paris, till vår laktosintolerans och hål i magar. Men dessa saker kan man skratta åt. Inte detta. Det är på riktigt. Det jag har lärt mig är att låta det komma, känna det: här och nu. Men sen låta det försvinna, att gå vidare. Och det är INTE lätt. jag vet. Men om man ibland låter det där komma, låter det sköljas över en, blir det lättare att låta det gå. Och lättare att hantera det nästa gång. För även om det är en förbannad kliché så GÖR faktiskt det som inte dödar oss starkare.
Paris läkte våra själar, lyfte våra mod, gav oss lugnet, insprationen och livsglädjen. Men nu är vi inte där. Men vet du? Paris finns kvar, och kan ge oss allt det där ändå, fast vi är HÄR. Vi bär den tiden med oss, jämt, för evigt! Jag kan inte veta hur du känner dig, men jag tänker på dig och känner med dig. Och säger att du inte är ensam. Och är så imponerad av att du vågar skriva allt detta medan jag tjatat i några meningar om ”min intre röst” och annan implicir dravvel. Way to go, Beautiful Persian Girl!
KRAM
Gud sa bra skrivet och vad fint att du valjer att dela med dig! Allt det har later jobbigt och jag forstar om du far en kansla av instangdhet efter att ha lamnat en metropol som Paris.
Jag hoppas du kan tanka att inget ar for evig om du inte vill att det ska vara det. Just nu bor du i Goteborg, just idag. Hur morgondagen ser ut vet du inte, och framfor allt sa bestammer du sjalv.
Kanske du kommer kanna nagon gang att Goteborg inte ar for dig, men kanske vill du ge det lite tid och se om det kanns sa ratt som din hjarna sager.
Hur det an ar sa ar du aldrig ensam, glom inte det
Kraaam
Åh söta du! Skulle bara vilja krama om dig, dricka en kopp te och prata. Känner igen mig så mycket. Jag har haft panikångest sedan 1999 och det har varit upp och ned. Har många gånger trott att jag mått bra och har så också gjort i långa perioder. Stack till och med till Australien själv och pluggade där ett år, mådde hur bra som helst. Sen dog min morfar och ångesten kom tillbaka. Jag tror inte det spelar någon roll var vi bor. Ibland mår vi bra och klarar av hur mycket som helst, andra gånger är vi sköra och sårbara. Oftast helt utan förklaring. Jag har lärt mig att leva med mina panikattacker och tycker att jag idag klarar av det ganska bra. Tyvärr vet jag inte hur man ska göra för att få det att försvinna helt eller om det ens är möjligt. Maila gärna mig om du vill prata.
Kram Dila
Usch vad jobbigt!
Jag kan inte säga att jag förstår vad du menar eftersom jag inte fått panikångestattacker.
Men när jag har bott i Sverige (dvs Kungälv utanför Gbg) får jag ofta en klump i magen och ångest över vad jag skall göra med mitt liv. Känner mig rastlös och utråkad fast jag har massor att göra och massor med vänner att träffa. När jag har bott i London eller som nu Dublin blir det inte samma sak, det är som att det då bara ”är som det är” och jag funderar inte så mycket över livet och framtiden.. Känns lite som man flyr lite från det verkliga livet, vet inte vad det beror på?