Folk bara klagar över små saker, som ikväll… Rihanna var sjuk, en jävla hora är hon tydligen också! Det är vad folk går runt och säger och deras liv suger för det, de missade en spelning som de hade väntat på i relativt kort tid egentligen.
Jag kan bara säga en sak, håll käften och gå hem! Om ni klagar över det så vet ni inte hur det är när livet suger, sitt inte och skriv att era liv suger för en sådan töntig sak och påstå inte att ni väntat länge! Allt det där är bara en bonus i livet, men vissa har inte ens ett bra liv. Ett helt liv och vissa vet inte ens hur de mår imorgon! Jag är faktiskt en av dem…
Jag har väntat länge, väldigt länge på att mitt liv ska bli helt och tryggt. Jag har väntat på det i hela mitt liv men ett sådant liv kommer inte, jag tror inte att det någonsin kommer att komma. Tyvärr! Men jag hoppas inte mitt kommer se ut såhär i alla fall för det; kan jag lova, är förj*vligt!!! Så sitt inte och klaga över en j*vla konsert!
Varje kväll lovar jag mig själv att stå upp och aldrig vika mig, på morgonen vaknar jag vek och lägger mig direkt. Jag försöker kämpa men jag orkar inte. Sakta förstör jag mitt liv, helt medvetet men inte självvalt. Jag kan inte stoppa det. Så klaga inte! jag klagar inte nu, jag vill bara skriva av mig och så vill jag att ni förstår för jag har aldrig berättat mina känslor för någon; utom just familjen. Mina vänner, bästa vänner eller lärare ser mig varje dag som glad och ambitiös, men se ser mig inte! De ser inte att jag är trasig, att jag redan fallit sönder och att hoppet dött ut, att den starka lågan slocknat i ögonen. De vet inte mina mörka historier, och de ska de aldrig få veta. Det enda jag vill är att hitta rätt vänner, rätt aktiviteter, rätt rutiner och rätt människor som stöttar mig… Mitt liv svajar varje dag och är aldrig säkert, det enda som tröstar mig är mat; en liten stund i alla fall. För det är det enda jag vet säkert i förväg hur det känns och smakar, det är det enda jag har kontroll över; smaken alltså. Men jag kan inte sluta äta, den kontrollen har jag tyvärr inte…
Även om jag mår så himla mycket bättre med hästarna så kommer ändå känslorna ikapp mig! Jag måste lösa mitt liv också för att kunna bli helt lycklig och lugn, men det kommer jag aldrig bli, men jag hoppas det kan bli lite bättre i framtiden.