\”Ta tillvara på dina betyg\” – Sant eller falskt?

Det är ju ingen hemlighet att man börjar växa upp, och även fast jag är långt ifrån vuxen både till åldern och till mentaliteten så måste man börja fundera på de ‘riktiga’ frågorna nu. Det går inte längre att gömma sig bakom faktumet att ”du bara är ett barn, som inte behöver veta vad du vill bli än”, för det är inte längre ett faktum. Man kan inte längre bara fokusera på att hitta det bästa solpudret till billigast peng eller de bästa platserna till de där konserten, det är passé. När släktingarna numera kommer på besök och frågar hur man resonerar kring tiden efter studenten får jag typ ont i magen, det känns så ‘på riktigt’ och inte fan vet jag vad jag kommer gilla och ogilla om ens ett år? 

Och hur ska man tänka kring teorin om att man ska tillvara på sina betyg? Jag är helt kluven. Dels så brukar jag störa mig på folk som inte tar tillvara på sina möjligheter, som Chris Brown till exempel. Missförstå mig inte nu, han är verkligen grymt duktig, men det är just därför jag stör mig på honom. Det finns sååå många människor som drömmer om en karriär som artist och som skulle sköta det så himla bra. Som inte skulle misshandla sina flickvänner, som inte skulle hålla på med droger och som inte skulle åka in och ut på kåken hela tiden. Jag blir så arg för att han inte tar tillvara på sin chans och sina möjligheter, för alla har inte turen att få dem. Nu menar jag inte bara extremt fattiga barn från u-länder som inte ens får gå i skolan, utan även alla de hundratusentals människor som hela sitt liv jobbar på att slå igenom, men som aldrig lyckas. Och så sitter Chris Brown där och utnyttjar sitt livsöde på fel sätt, skrattar dem rakt i ansiktet. 

På samma sätt sitter jag som en grönsak utan att varken veta vad jag vill eller hur jag ska gå tillväga för att göra det. Även fast jag inte på långa vägar är lika bra på någonting alls i världen som Chris Brown är på att sjunga så har jag ju också vissa möjligheter. Jag har under hela min skolgång kämpat arslet av mig för att nu till våren kunna ta studenten med – ärligt talat – toppbetyg. Även fast jag i och för sig har kämpat för dem så vet jag att jättemånga människor inte skulle kunna få mina betyg oavsett hur mycket tid de la ner, så på sätt och vis har ju även jag möjligheter som alla inte kan få. Skrattar jag då de här människorna i ansiktet om jag fullständigt skiter i att ta tillvara på de möjligheter jag jobbat fram till mig själv? Gör det mig lika ignorant som herr Brown eller? Just dessa människor kommer i alla fall garanterat skratta mig rakt i ansiktet om jag väljer att gå en annan, mer främmande väg och gör ett magplask. Vilket mycket väl kan hända, vilket skrämmer mig. Inte nog med att jag isåfall tar en jättechans, men den visar sig vara en misslyckad sådan också. 

HUR VET MAN SÅNT HÄR???? 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..