A letter

Innan jag åkte till Barcelona var jag hemma hos mina föräldrar och letade efter spel i gamla vråer när mina nackhår plötsligt reste sig. I en låda med saker jag inte sett sen jag lämnade min lägenhet i Berlin för tre år sen låg det ett brev. Ett riktigt brev med frimärken med hafsig handstil som över hela framsidan av kuvertet hade skrivit ”wish you were here” precis som Pink Floyd en gång innan vi båda var födda sjöng. Jag hade glömt. Hade glömt dig, hade nästan glömt oss. Du som en gång var så nära hade i brevet skrivit om hur mycket du saknade min kropp mot din när Sverige var så kallt. Hur du aldrig kommer glömma mitt leende när du drog mitt hår åt sidan och blottade min sömniga blick.
Och jag mindes igen. Mindes hur jag en gång inte kunde vara utan dina mörka lockar och gröna ögon. Dina stora händer runt mina. Din raspiga röst som viskade ”jag älskar dig” några gånger för mycket för att försäkra dig om att jag aldrig skulle behöva gå runt och inte veta om det.
Jag läste brevet igen för första gången sen den regniga oktobernatten i en ny stad där jag, trots att det var jag som lämnade dig, kände mig så utan dig, och trots att män har kommit, sårat mig och gått emellan det så träffade det mig rakt i hjärtat igen. Hjärtat som idag är tre år äldre och åter igen är ensamt.
Ikväll tänker jag på dig och saknar all den kärlek som gick förlorad i tumultet av det som kallas livet.
M

20140724-183930-67170137.jpg

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..