Jag bär det i mitt

Jag minns första gången jag kände saknad. Jag var fem år och satt på min favoritplats i den röda soffan med konstiga krumelurer på, tätt intill min nyss hemkomna mamma. Jag klamrade mig fast i hennes arm som om jag skulle falla ner från jorden om jag inte tog i, om jag inte kramade om och begravde mitt ansikte i hålet mellan hennes nyckelben och bröst som kändes som att det var gjutet för mig. Det kändes som om gift pulserade ut i min kropp med varje hårt bultande slag i mitt kaninhjärta. Jag blundade så hårt att det började dåna i mina öron, så hårt att min hals stängdes till och jag inte fick luft. Hon satt ju där bredvid mig, precis så nära som det bara går, men ändå saknade jag henne så oerhört. Detta var även första gången jag kände riktig kärlek – då jag för första gången älskade någon så starkt att jag saknade den, även fast jag andades in det hon andades ut.

Mamma tog mina fastsvetsade händer och förde dom stillsamt in under hennes.

– Älskling, en sak ska du veta. Jag har burit dig i mig enda sen du var liten som en knappnål och jag har aldrig slutat.

– Vad menar du?

Hon tog ett lugnande grepp om båda mina händer i ena handen och smekte mitt hår med den andra.

– Jag menar att människor som man verkligen älskar bor i en.

Hon pekade mot sitt hjärta.

– Där inne bor en liten bit av dig. Jag bär den med mig vart jag än går. Du behöver aldrig sakna mig, för jag bor i ditt med.

Och sen dess kan jag aldrig sluta tro på sådan kärlek. Sedan dess vet jag om att man måste sakna för att älska.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..