Krönika 7 – att möta det som bränns

Denna skrevs i mars sista veckor och publicerades i senaste numret av Veckorevyn.

Det är något visst med våren. Naturen tar oss i hand och säger åt oss att blomma ut, vi med, vi som så länge nu varit stängda och låsta. Vi har frusit så långt in i oss att tiden nästan stannat bakom lagren av kläder vi omslutit oss i. Det sker något nu. Försiktigt skakar vi av oss. Vi vaknar till, börjar se oss om igen. Vi andas ut. Vi börjar om.

Efter en vinter av dåliga vanor och för mycket festande bestämde jag mig för att gå på detox. Ingen hej-jag-tänkte-dricka-lite-fruktjuice-och-bli-smal-detox, utan en som är som en högtryckstvätt från insidan och ut. Med värmen kom en känsla, en påminnelse om ett trögflytande lager av något som legat strax innanför huden i månader. Det kändes som ett pulserande kretslopp av ångest och giftiga saker som jag nästan kunde ta på, men inte klä av mig. Jag stod inte ut, så jag blandade snällt min renande dryck och längtade tills det skulle sluta flyta och pulsera runt saker som gjorde mig tung och trött.

Jag drack min cleanse och dagarna gick. Om nätterna låg jag vaken och tänkte på tiden som varit. Fingrade försiktigt igenom katalogen i hjärnan över män, vänner, över situationer. Man hinner vara med om så mycket som man aldrig hinner fundera över, det märkte jag av mer än någonsin då jag insåg hur mycket av allt som kändes fel när jag nu var tom på annat. Man lägger så mycket åt sidan i förhoppningen om att det ska försvinna någonstans. Man tänker att, jag tar det sen, eller, om jag bara försöker gömma mina känslor så går det enklare att glömma. Men du förstår, allt tar vägen någonstans. Allt sprids till en början ut och stannar obemärkt i hörn av dig du inte tänker fanns. Till slut måste dock allt samlas.

Och man inser. Man kan inte fly. Man måste möta det där som skaver, man måste göra sig av med de som tar mer än de ger. Man måste rensa ut de människor som även i dess frånvaro lever kvar på ett giftigt och trögflytande sätt, strax under huden, som man inte kan få ut av att dricka rensande dryck. Problemet, eller merparten av det, ligger inte det man stoppat i sig. Det ligger snarare i vilka man bär i sig. I den ångest de lämnar kvar. I det gift som lever under ytan av deras ord eller tystnad.

Vi alla har såna. Människor som vaggar en i falsk trygghet, personer du vill ha kärlek av men som aldrig riktigt ger det tillbaka, utbytesfattiga relationer, människor vi hjälper utan att någonsin få ett tack. Människor vi ser men som inte ser oss. Det är dem som är det riktiga giftet. Det är dem som måste detoxas bort.

Jag drack min sista dagsranson av min cleanse och gjorde en lista över personer som måste bort. Killar som bara står och stampar, kompisar som inte är förmögna att bete sig som de bör. Dessa människor är nu ur mig. De är kvar i vintern, kvar i kylan där inget ännu blommat.

Inget lager är kvar i mig. Inget skaver där under huden. Jag andas in den varma luften när jag med lätta steg går mot de jag faktiskt älskar och vill bära kvar. När var det sist du rensade? För du vet, det är något visst med våren. Det är nu du kan skaka av dig, vakna till och se dig om. Det är nu det är dags att andas ut. Det är nu det är dags att börja om.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..