Jag har diabetes. Diabetes. Min mun säger det och mina fingrar skriver det… men hjärnan kopplar inte. Det känns som att jag pratar om någon annan. ”Blodsockervärdet har stigit några enheter så vi kanske måste öka dosen NovoRapid” kan jag höra min mun säga… hjärnan tycker mest det låter som något man kan höra i ett avsnitt av Greys Anatomy eller House… men nu hör jag det i verkliga livet. Och det handlar om mig. Jag är en av dom där olyckliga få procenten som blir drabbade. Jag är det ensamma ”En:et” i ”En på tusentals”.

När det gäller negativa saker är det så lätt att tänka ”Äh, det där kommer inte hända mig”. Jag menar, det är lätt att blunda för att människor svälter i länder lååångt lååångt bort, eller att cancer drabbar någon främling. Men när det händer en själv eller någon man älskar blir allt plötsligt annorlunda. Då kan man inte blunda längre. Det spelar egentligen ingen roll vilken sjukdom eller katastrof det gäller… jag tror det är viktigt att försöka öppna ögonen, i alla fall lite, innan det är för sent. Nu är diabetes ingen livshotande sjukdom så länge man sköter allt rätt, men jag tänker t.ex. på cancer eller liknande. Om fler började engagera sig redan innan det drabbar någon i ens närhet så hade förmodligen fler sluppit undan. 

Nu har det gått några dagar sedan jag fick beskedet om att jag har diabetes, och precis som många sagt till mig så vänjer man sig ändå rätt snabbt. Jag sitter inte längre och håller andan och blundar samtidigt som jag räknar ner från 3-1 minst tio gånger innan jag tar sprutorna. Jag har vant mig vid att behöva gå upp mitt i natten och ta mitt blodvärde, äta regelbundet och inte hoppa över måltider. Dessutom har jag lärt mig att verkligen njuta av det lilla. Så om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt att det här kan vara rätt bra för mig. Jag är en positiv människa som tror att det finns en mening med allt, och meningen med att jag fick diabetes var nog för att jag skulle bli tvungen att ta bättre hand om mig själv och min kost. Kroppen klarar inte av att leva så stressigt som jag gjort den senaste tiden, och nu blir jag tvingad till en lugnare och mer kontrollerad livsstil. Sen får man ju otroligt bra koll på vad man stoppar i sig… vilket såklart heller inte är fel! Jag har bestämt mig för att inte låta min diabetes vara en sjukdom som hindrar mig, utan istället ett hjälpmedel som kommer stärka mig. What doesn’t kill you makes you stronger!

En annan sak som också är positiv i allt det här jobbiga, konstiga och overkliga… är att man uppskattar alla fina människor omkring en ÄNNU mer (även om jag inte trodde det var möjligt!). 

Så ännu en gång - Tack för era peppande och uppmuntrande kommentarer, era intressanta och lärorika historier och att ni över huvud taget bryr er. Ge er själva en stor kram från mig. Och en puss också. (Haha! Försöker föreställa mig hur det skulle se ut!)

 (Om jag ska va sådär riktigt överdrivet positiv så är det inte helt fel att plötsligt ha så mycket fina blommor i min lägenhet…. Haha!)