sorg

 
I mitt huvud är sorg något konkret, precis som alla känslor. Det är ett tillstånd som drabbar de flesta människor i världen. Ju äldre man blir, desto mer djupnar sorgen. Du vet, man kan ju vara ledsen över att ett gosedjur försvann när man var yngre, och när man är äldre blir man ledsen för helt andra saker. Jag brukade vara ledsen ofta när jag var yngre. Sedan följde en period då jag nästan aldrig var ledsen. Jag brukar tänka att det är därför jag nu är ledsen så ofta, för att jag har så många år att ta igen. 
 
Men ibland så blir jag extra sorgsen. Det går dagar då jag  bara gråter och gråter och gråter. Det håller på kanske en fyra dagar eller en vecka, då allt gör mig så ledsen. Allt blir plötsligt så himla sorgligt. Jag undrar varför det är så. Varför jag går förbi en hemlös man som jag gått förbi massa gånger förut, och så stiger tårarna och jag bryter ihop.
 
Jag tror att alla människor på jorden har sin egen personliga sorg. Men världsorgen, den blir aldrig uttryckt. Den finns där, abstrakt som ett moln, bultande och ensam och utspridd i atmosfären. Och för att inte molnet ska sprängas så tror jag att den fördelas mellan alla människor på jorden som är lyckligt lottade. Man får turas om. För det är så det känns, när jag blir sådär ledsen. Som om all världens sorg bara ligger på mina axlar. Alla ensamma barn. Alla hemlösa hundar. Alla olyckliga kvinnor och sårade män. Alla människor i världen som lider medan jag har det så bra. All världens sorg blir min egen och jag känner mig tung som en sten och lika hopplöst sjunkande.  Kanske är det därför jag bara gråter. För att rättvisa ska skipas.