snarton

​Kära läsare. 

Igår firade jag min sista olagliga utgång. Blev väldigt full ska jag erkänna. Det var trevligt, faktiskt. Trevliga, trevliga människor. 

Brukar inte ni bli lite ledsna dagen innan ni fyller år? Lite vemodiga? Jag blir alltid det. Men det är ju så, med mig och avslut. Och inför morgondagen måste jag förbereda mig för ett stort avslut. Trots att jag överdramatiserar födelsedagar (och ungefär allting annat) så är det ändå en viktig dag. Från och med nu och föralltid kommer jag att vara en vuxen människa. Från och med imorgon säger jag farväl till barndomen. Jag kommer aldrig mer att vara ett barn. 

Ja. Knäppt är det väl? Men jag pratade lite med mamma om det. Jag har ju fruktansvärd dödsångest, och jag kan ju inte föreställa mig ett liv utan min mamma. Jag är jätterädd att hon ska dö. Hur fan gör man då? Och jag har alltid levt med en slags illusion om att när man är vuxen, då ”får” föräldrarna dö, för då är man liksom vuxen och då hanterar man det ju. Uppenbarligen. 

Jag sa det till mamma och hon svarade att det var sant. Det var ingen illusion. Man blir inte lika ”ledsen” när man är vuxen, för man har sin egen familj och sitt eget ansvar och man har byggt sin egna värld. Jag tyckte hon hade fel och stod fast vid att allt var en illusion och att vi barn var grundlurade. Det finns ingenting som är ”vuxen.” Det är en lögn alltihop. 

Men, sedan gick jag upp till tvätten med Stella, min syster som är 2 år gammal. Vi pratade lite om spöken, för vår vind ser lite läskig ut. Och jag kom att tänka på en sak. När jag var liten så var jag livrädd för spöken, och jag kunde liksom inte föreställa mig att inte vara det. Det var något som bara vuxna kunde hantera, att inte vara rädda. Det kunde man inte som barn. Och det slog mig då, när jag stod på vinden, att jag inte var rädd för spöken. Det bara var så. Jag var inte längre rädd. Och om Stella hade varit rädd, då skulle jag ha varit kapabel att vara hennes trygga punkt, såsom min mamma har varit.

Den känslan, hur som helst, är vuxenkänslan. Att man stegvis hittar sig själv och blir trygg. Att man kan inge trygghet hos ett barn och vara den med svaret på alla frågor. Det händer nu. Jag är inte lika rädd för spöken. 

Förstår ni känslan eller är jag helt ute och cyklar? Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig och sova gott. 

Imorgon är jag arton. Godnatt

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..