sjuk och deppig

Jag blir ju verkligen aldrig sjuk. Har världens bästa immunförsvar. MEN när jag väl blir sjuk så är det antingen en 24-timmars virustripp, eller 5 dagars helvete. Fast det händer typ 1 gång per år.

Hur som, nu sitter jag här och har ont i hela kroppen. Fixar lite med mitt CSN och samlar vuxenpoäng. Osv. Tänkte svara på en fråga som jag fick här om dagen också:

är du deprimerad? om ja, hur gick det till när de ställde diagnosen? pratar du med psykolog/psykoterapeut/kurator och var? vart det du själv som typ tog tag i ditt problem eller vad man ska säga… eller var det andra som oroade sig och ville att du skulle söka hjälp? 

Svar: Jag har varit deprimerad, förstår jag nu. Innan har jag alltid trott att jag bara hade generell ångest som vem som helst, trots att min ångest kanske var lite med omständlig. Men det gick överstyr där ett tag, jag är och har alltid varit destruktiv så jag hittade lite nya sätt att känna mig levande. Men det blir väl så. Jag tyckte alltid att jag testade lite olika berusningsmedel för att jag var lite vild och galen och vaddå, hur farligt kan det vara? Men det slutade i en jättekonstig spiral och till slut räddade min familj mig. Jag undrar var jag hade varit annars. Säkert på Hell’s kitchen haha. 

Ja, jag har mått jättedåligt och har gått hos BUP sedan jag var 15. Det hjälpte inte så mycket. Men nu, efter lite om och men har jag äntligen hamnat relativt rätt. Pratar med en terapeut som är duktig och snäll och hjälper mig tänka ordentligt. Jag kan ärligt säga  , och det här är helt sjukt för mig, att jag mår bra. ​Jag stannar ofta upp mitt på gatan och vill nästan gråta för att jag mår bra. Alltså, jag behöver inte ens vara på bra humör, men det är underbart i jämförelse till hur jag var förut. Då mådde jag dåligt. Och så mådde jag värre. Jag tar ju också antidepressiva, och jag älskar dem, naturligtvis. 

Hur som, om du känner att du mår dåligt, LITA på det. Jag kunde ofta gå runt och tänka att jag inte var ledsen egentligen. Att jag lurade mig själv osv osv osv, men prata med någon ändå. Kör på BUP. Det kan ju inte skada. 

Ciao på er

  1. Jag har också varit deprimerad, men förstod det först efteråt. Jag har börjat må sämre igen men vet inte riktigt om en psykolog eller liknande skulle hjälpa. Jag har så svårt att tro att en främling skulle kunna berätta något om mina tankar som jag inte redan vet, förstår du? Och varje gång jag försökt prata om hur jag känner så blir jag bara irriterad när personer försöker hjälpa mig. Jag vill liksom sköta allt själv, men samtidigt inte. Usch vilken röra, har du något tips?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..