två punkt noll

Idag packade jag ihop hela mitt rum.

Efter en sen frukost satte jag på mig hörlurarna och hade Lemonade på repeat. Har nog aldrig älskat ett album så mycket. Eller något album, över huvudtaget. Städade, vek, slängde, packade och sorterade i timmar med Beyonce i hörlurarna och mitt hjärta sved men på ett skönt sätt.

Ibland behöver jag stanna upp och ge mig själv en fet klapp på axeln. Det är något jag nästan aldrig gör. Eller, nej, stryk det där. Det är något jag aldrig gör. Jag fattar inte hur stark och bra jag är. Men jag gör det nu. Jag ser mig själv ur ett annat perspektiv och det är jag så jävla glad över.

Denna vecka gav jag mig själv en sån där klapp. Jag stannade för första gången någonsin upp och gjorde det jag visste var rätt, inte det jag ville göra. Jag gick vidare från en relation som jag verkligen försökte klamra mig fast vid. Jag var så jävla ledsen och höll ännu en gång på att gå sönder, som om varje cell i hela min kropp bara slets i stycken, men vad skönt det var. Som att bli renad.

När man blir kär identifierar man sig själv med sin nya person. Att släppa taget om det är nog det svåraste som finns i hela världen, men det går. Jag antar att man till slut måste man förstå att det är en själv man kommer leva med i resten av sitt liv, och att det är just en själv man måste älska. Och efter många om och men har jag kommit fram till att jag gör det. Jag är ju Olivia. Och jag förtjänar någon som älskar mig, någon som vill vara med mig hela tiden, någon som helt enkelt avgudar mig. Jag kommer träffa en sådan person men fram tills dess är det bara jag och mitt sinne, och det är helt okej. Det är faktiskt väldigt okej. Jag går med på det.

Att vara kär är det finaste som finns i hela livet. Jag har aldrig upplevt något så vansinnigt som när jag träffade H. Jag har aldrig varit så lyrisk, så knäpp i huvudet, så oresonlig som när jag var med honom. Mitt lilla hjärta är fortfarande ömtåligt och sprucket men jag vet att någonstans där ute i världen gömmer sig en annan person, någon som kommer vara kärleken gånger hundrafemtio. Och den personen kanske är han, om tio år. Eller så är det någon som bor i Hong Kong. Eller en poet som sitter och dricker gin i Paris just nu. En person där ute i världen kan ge en allt det där vansinniga och jag är faktiskt inte ett dugg vemodig, för nu när jag har upplevt det vet jag att det finns. Och det är så jävla fantastiskt.

Med denna nya vecka hoppas jag verkligen på att få lite sinnesro. Jag flyttar hemifrån, jag skriver kanska på ett sjukt kontrakt, jag har alla mina fina vänner och jag ska inte långa n å g o n interrupta my grinding. Inte nån. Fyfan vad fett vi kommer ha det, va. Vi hörs imorgon gänget

LOADING..