”Tankar kring…” att bli lämnad

Jag måste stänga dörren.
Han klarar inte av det. Han står och snyftar i trapphuset och jag stirrar på honom. Mina knän känns svaga och det sticker i fingrarna, som det brukar göra innan jag svimmar. Han bara står där. Jag tar tag i dörrhandtaget, ger honom en sista blick och sedan stänger jag dörren. Ramlar ihop på hallgolvet. Bara sätter mig ner och tittar ner i mattan. Utanför hör jag hur han går nerför trappan med tunga steg, och jag måste uppbåda all styrka jag har för att inte kasta upp dörren och springa efter honom. Jag sitter där ett bra tag. Händerna känns som om de är förlamade och likaså benen. Allt känns förlamat, faktiskt. Hela det motoriska nervsystemet verkar ha fått kortslutning för jag kan inte röra mig.

Jag måste stänga dörren.
Han klarar inte av det. Han står och snyftar i trapphuset och jag stirrar på honom. Mina knän känns svaga och det sticker i fingrarna, som det brukar göra innan jag svimmar. Han bara står där. Jag tar tag i dörrhandtaget, ger honom en sista blick och sedan stänger jag dörren. Ramlar ihop på hallgolvet. Bara sätter mig ner och tittar ner i mattan. Utanför hör jag hur han går nerför trappan med tunga steg, och jag måste uppbåda all styrka jag har för att inte kasta upp dörren och springa efter honom. Jag sitter där ett bra tag. Händerna känns som om de är förlamade och likaså benen. Allt känns förlamat, faktiskt. Hela det motoriska nervsystemet verkar ha fått kortslutning för jag kan inte röra mig.

Jag är arton år gammal och jag sitter på mitt hallgolv i en tom lägenhet i centrala Stockholm och jag har precis färgat håret blont och jag är solbränd och har fått fräknar och jag är lämnad. Helt och hållet hundrafemtioprocentigt dumpad är jag. För en timme sedan var jag en del av ett sammanhang och nu är jag bara…Jag. Ensam. Det brister. Nervsystemet kickar igång och jag hinner nätt och jämt kasta mig till toaletten innan jag kräks upp hela magens innehåll. Saliven blandas med tårar och när jag sköljt av mig, spottat i handfatet och till slut höjer blicken till spegeln ser jag inte mig själv. Vem är jag nu?

Det finns nog inget mer universellt än ett krossat hjärta. Helt seriöst. Var du än går möts du av kärlek, omsorg och medlidande. När jag avslöjade att jag blivit dumpad kunde jag få varma kramar av totala främlingar, gratis drinkar och det bjöds alltid på cigg. Men jag antar att jag själv hade gjort samma sak. När man är lämnad går man mest omkring i en stor dimma av ångest, så jag märkte egentligen inte de där drinkarna och kramarna. De gjorde typ detsamma. Allt jag ville var att gå och lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och sova i 17 timmar så att jag i drömmarna kunde backa tiden och vara med honom igen. Sommaren 2016 passerade i ett enda töcken. Jag satt i timmar på balkongen och rökte cigarett efter cigarett och välkomnade den där lungcancern alla snackade om.

Ja, det är en helt sjukt universell grej att bli dumpad. Men trots det finns det inga botemedel. Man går bara omkring där och är så kär och så ledsen att benen knappt bär och så en dag går det över. Det enda egentliga botemedlet för ett krossat hjärta är tid.

Ett halvår senare sitter jag i en ny lägenhet, på ett nytt hallgolv. Jag håller ett glas billigt rött vin i handen och jag lutar huvudet mot ytterdörren. Jag är fortfarande trasig. Men jag börjar bli hel igen. Jag har alltid tyckt att jag har varit med om mycket och fått uppleva mycket sorg och ångest. Efter år av panikattacker, overklighetskänslor och dödsångest trodde jag att kärlek skulle vara en parantes i kvittot på all smärta jag fått stå ut med. Men att behöva stänga dörren och höra den man älskar gå nedför trapporna var det värsta jag varit med om. Att sitta på hallgolvet med ett nervsystem som helt och hållet slagits av var det mest fruktansvärda jag upplevt. Att ringa mamma och säga att det är slut gjorde så ont att jag fortfarande vaknar med hjärtklappning när jag drömmer om det. Att bli lämnad är det värsta som finns. Och det finns inga råd, eller tips, som någonsin kommer ta bort den smärtan. Du kommer gå omkring med en sten där hjärtat förr satt och ingenting kommer vara kul. Tills den dagen då din bästa kompis är så full att hon spiller hela sin drink över sig och inte ens märker det. Då kommer du skratta så att du kiknar. Och plötsligt, långt efteråt, kommer du inse att du inte tänkt på honom på en hel minut. Och sedan en hel timme. Och sedan en hel dag. Och en dag, kanske du springer in i honom, och nervsystemet kommer att funka precis som det ska och du kommer inte behöva kräkas upp maten och du kommer inte börja grina när han drar handen genom håret, för du bryr dig inte längre. På samma märkliga sätt som man blir kär blir man också o-kär. Man faller helt enkelt ur känslorna, bara sådär. Det är helt otroligt, och man tror inte att det är möjligt, men det är det. En dag kommer du bara stå där och veta att den enda som förtjänar din eviga kärlek är
*trumvirvel*
Du

LOADING..