monolog pt 2

Nu är senaste avsnittet uppe! Ännu en monolog!! Hoppas ni gillar den!

Jag vill dock varna er som är destruktiva eller sysslar med självskadebeteende. Vissa delar av podden kan vara väldigt känsliga och om ni inte klarar av att lyssna på historier om självskadebeteende så ska ni hoppa över detta avsnitt. Jag är väldigt öppen och personlig och lämnar ut mycket av mig själv så snälla, var trevliga. Det är alltid läskigt att öppna upp sig på det här sättet.

Annars hoppas jag att ni förstår vad jag vill säga och att ni gillar detta avsnitt. Puss!

Random bild men men!

  1. SÅ JÄDRA BRA VAR DET!!! Shit du tog verkligen andan ur mig, satte ord på så mycket jag känt och inte känt. Det är tack vare dina fantastiska texter jag har kommit tillbaka till mitt skrivande vilket jag tror helt ärligt, har räddat mig. Tack tack tack!!!!!!

  2. Fantastisk monolog!
    Jag tänkte tillbaka till min egna destruktiva period, som fortfarande kan smyga fram ibland, men jag kan kontrollera det.

    Jag tycker du är så jävla ball som vågar att sitta och läsa upp en destruktiv tid ur ditt liv, själv dessutom!
    Din blogg och er podcast är bara så jävla äkta! På din blogg så skriver du på ett sett som bara får mig att vilja analysera vartenda ord… på andra bloggar så scrollar jag mest igenom pga att det inte ens känns äkta. Dom skriver om att man verkligen inte behöver åka utomlands och bo på lyxhotell för att må bra osv, dagen efter så skriver dom att dom ska till Dubai och bo på …… (nått lyxhotell).

    Olivia, du ska vara så jävla stolt över dig själv, du är fantastisk på det du gör. Du har allt mitt stöd.

  3. Är mållös??? Så jävla genuint och äkta på något sätt. Big up till dig/er, en ser alltid fram emot tisdagar som bara den! Puss&kram

  4. Alltså shit vad bra detta avsnitt var, det var nog det bästa jag typ någonsin lyssnat på. Känner verkligen hur du satte ord på allt det jag någonsin känt, både hur det är att vara mitt uppe i skiten men också hur det känns att titta tillbaka på den tiden. Så himla duktig du är!!!

  5. TACK för avsnittet. Även om jag inte har ett självskadebeteende så känner jag igen mig när du beskrev det som ett krig mot dig själv. Jag blev utbränd och fick en depression på det, kortfattat. Det är precis så det känns. Et krig som bara pågår, som inte tar slut, där bara jag förlorar. Men jag har tagit hjälp och försöker stå ut. Ha tålamod tills de antidepprisiva börjar ge effekt, trots att jag vill lämna allt efter det känns skönt att lämna jämfört med att stanna i det här.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..