”tankar kring…” att räcka till

”Jag pallar inte med dig”
Jag stirrar på honom när han uttalar orden. Förstår inte riktigt vad han menar. Det är som om han bara plockat bokstäver ur luften och klistrat ihop dem helt random. Det finns liksom ingen förankring i dem.
”Va?” säger jag begåvat.
”Jag. Klarar. Inte. Av. Att. HANTERA. Dig” säger han övertydligt och viftar med händerna för att få mig att förstå.
Jag stirrar fortfarande på honom.
”Men vaddå” säger jag sedan, ”Vaddå inte hantera. Det var ju det som var hela poängen. Att du skulle vara den som kunde hantera mig. Du sa ju det”
”Ja” säger han trött, ”Men jag orkar inte längre.”
Det känns som om huvudet förvandlats till ett exploderande kärnkraftverk.
”Men det var ju det som var poängen” säger jag igen, ”Hela GREJEN var ju att DU skulle vara den som orkade, fattar du inte det?”
”Jag kan bara inte” blir hans svar. ”Du räcker inte till.”

Jag räcker egentligen aldrig till. Alltså, inte ens för mig själv. Under min korta karriär som modell fick jag ständigt den insikten slängd i ansiktet på mig; hur smal du än är, hur lång du än är, hur vacker du än är, så kommer det alltid finnas någon som är lite smalare. Och lite längre. Och lite vackrare.
Och jag? Jag är helt enkelt inte riktigt nog som jag är. Jag är alltid lite för mycket, eller lite för lite. Aldrig precis lagom.

Numera nyper jag inte mig själv i magen varje gång jag äter en smörgås, och jag skiter fullständigt i om jag uppfattas som snygg eller ful av främlingar, men min osäkerhet verkar ha förflyttats från kropp till sinne. Fokus ligger inte längre på mina lår, utan på min personlighet.
Hur blir man tillräckligt? Hur blir man nöjd med sig själv?

Jag var övertygad om att det var omöjligt.

För han, han var en sådan människa som hade båda fötterna på jorden. Han hade ett stabilt jobb, stabilt sinne, och stabil logik. Han var helt enkelt precis sådär som jag ville vara, som kanske alla vill vara. Och jag trodde att jag var en sådan som behövde jobba mig upp till hans nivå för att kunna ingå i den där gruppen av trevliga, snälla, ’lugna’ människor. De som faktiskt kan ta en drink och sedan gå hem. De som inte ligger på köksgolvet klockan fyra en torsdagkväll och röker hundra cigaretter på raken. De som inte flippar ur över minsta lilla negativ kommentar.
Sådana människor umgås gärna med sådana som jag, eftersom de fascineras över den cirkus jag är. De tittar, pekar, har lite kul, och sedan drar de på morgonen och återgår till sina normala ångest-befriade liv. Så är det ju. Så var det ju.

”Du är inte tillräckligt. Jag behöver något annat.”

En dag vänder det. Det var som om jag drog ut en tagg ur hjärtat när jag plötsligt insåg att han inte heller räcker. För jag har alltid sett mig själv som mindre bra, men egentligen är jag ju helt perfekt. På alla sätt och vis. Jag är jag, och den enda personen jag behöver ’räcka till för’ är mig själv. Jag bestämde mig för att vara tillräckligt så nu är jag det. Jag är kanske lite knäpp, jag begår kanske jävla många misstag, jag kanske har ett sinne som är i ständig förändring men det får vara så för det är åtminstone jag. Och att vara med någon som får en att känna sig otillräcklig är ingenting annat är destruktivitet.

Jag har alltid trott att när du sa att du inte kunde hantera dig, så var det på grund av att jag var för mycket.
Men det kanske bara var du som var för lite.

LOADING..