Storytime: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 1.)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Men nu har det gått nästan ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Tre delar, släpper nästa del på måndag! ENJOY. 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag träffade honom när jag jobbade i Istanbul sommaren 2016. Vi kan kalla honom Leo, för enkelhetens skull. Han var lång, hade ett vackert leende och pratade med låg röst. När han skrattade blundade han och lutade huvudet bakåt. Jag och Alina (fig. namn), min roomie, spenderade många kvällar sittandes på vår favoritrestaurang precis vid havet, eller på nattklubben Reina, där jag och Alina ständigt beklagade oss över musiken och försökte övertala DJ:n att spela något dansvänligt. Vi vande oss snabbt vid att bordet vid klubben alltid var uppdukat till bredden med alkohol, frukt, chips, olika drycker och smaksatt is. När någon av oss ville gå på toaletten, eller hänga av oss jackan, dök det genast upp en liten servitör som sträckte fram handen utan att se oss i ögonen, och ledde oss till vårt mål. Det var otroligt skönt de gånger vi hade klackar och var lite berusade. Det måste sett roligt ut när vi vinglade nerför trappan med vår butler tålmodigt stödjande vid armen.

Efter några veckor i Istanbul hade jag gått ner rejält mycket i vikt och kunde stolt visa upp mina utstickande nyckelben.

Jag och Alina blev vänner först efter ett par veckor i Istanbul. När jag anlände bodde det redan sju andra tjejer i lägenheten, och de såg på mig med likgiltiga blickar. DeeDee, en sockersöt tjej från Australien, var den enda som vinkade.
”Ta inte min mat” var det första Alina sa till mig när hon passerade mig påväg till köket. Jag log förvirrat. Senare skulle jag komma att undra vad det var för mat hon fruktade att jag skulle stjäla. Alina åt nämligen absolut ingenting.
Den första veckan i Istanbul var oklar. Jag hade aldrig bott med så många tjejer förut, och alla var väldigt märkliga. Jag blev bra vän med en tjej från Sydafrika, vi kan kalla henne Cali, och hennes kompis Alice. De var galna båda två. Cali var nästan 25 år, väldigt gammalt för att vara modell, och hon tog mig genast under sina vingar.
”Var kommer du ifrån?” frågade hon och kisade mot mig där jag stod och förgäves försökte packa in mina kläder i den minimala garderob jag tilldelats.
”Eh” sa jag, lite rädd för den långa flickan som tornade upp sig framför mig, ”Sverige.”
”Jaha” Hon tände en cigarett och betraktade mig fundersamt medan jag stod framför henne och lät mig betraktas.
”Gillar du tequila?” frågade hon.
”Ja… ja, det gör jag.”
”Cool. Häng med”.

Jag hade inte så mycket val annat än att släppa det jag hade i händerna och följa efter henne. Alice log mot mig och följde efter. Vi satte oss på deras stammishak som låg runt hörnet och beställde tequilashots. Klockan var inte ens tolv på dagen.
Efter bara 25 minuter med tjejerna insåg jag att de var galna. Och alltså, inte galna så som folk brukar säga att jag var, utan knäppa. Någonting var liksom inte rätt. Det låg en flytande egenskap hos dem båda, som om ingenting spelade någon roll, och jag antar att det var resultatet av år som modell. Man utvecklade väl en slags likgiltighet till livet när man ständigt flyttades omkring som ett stycke kött, något som ska konsumeras, säljas och köpas.
Som när jag, Alice och Cali promenerade över torget påväg mot en av deras killkompisar för att dricka mer shots, och en smäll plötsligt hördes. Jag ryckte till.
”Vad var det?” frågade jag tjejerna.
Alice vände sig frånvarande mot mig. ”Va? Åh,” sa hon och log tankfullt, ”En bomb, säkert. Kom nu. Vi missar bussen.”

En kväll satte jag mig och skrev om allt detta på bloggen. Jag berättade om tjejerna, om deras märkliga killkompisar, om känslan av spännande otrygghet.
Det fick förödande konsekvenser.
Jag satt i köket och kollade på nya säsongen av Orange is the new Black när Cali stormade in. Jag tappade nästan cigaretten av ren förvåning.
”Hey girl” sa jag och stängde igen datorlocket. ”Whats up?”
”I’m gonna fucking sue you,” Cali var så arg att hon darrade på rösten.
Jag stirrade på henne.
”What?”
”I said, I’m gonna fucking sue you, you ungrateful fucking cunt.”
”What are you even talking about?”
”You posted about me on your blog, dont act like you dont know what I’m talking about. You said all these things in swedish but guess what, bitch, there’s a little think called GOOGLE TRANSLATE.”
Vid det här laget var jag så förvånad att jag hade lutat mig bakåt i stolen så att jag nästan tryckte mig mot ryggen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Visst, jag hade skrivit om henne på bloggen, men aldrig på ett elakt sätt. Jag hade ju inte ens nämnt hennes namn.
”I didn’t write anything mean” förvarade jag mig.
”Yes you did” Cali slängde tidningen hon höll i handen rakt ner på bordet med en ljudlig smäll. Jag ryggade ännu mer.
”From now on, you’re excluded. You hear me? I dont want you anywhere near me or Alice. Or anyone else. Mind your own goddamn business.”
Hon slängde igen köksdörren efter sig. Jag satt kvar och andades tungt.
Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.
Utan ett ord tog jag med mig datorn in till mitt rum, som jag delade med tre andra tjejer. De såg upp när jag kom in och vände sedan genast bort blicken. Här styrde Cali. Ingen vågade trotsa henne.
Jag satte mig i sängen och drog på mig hörlurarna, drog upp täcket till hakan och spenderade sedan två dagar med Netflix. Inte någon gång under dessa 48 timmar mötte jag någons blick.

Sedan bröts tystnaden. Alina hade kommit till min räddning.

fortsättning: måndag 29 / 5  

LOADING..