Storytime: modellresa, privatjet och krossade hjärtan (del 2.)

Story time! Som ni vet var jag i Istanbul och jobbade som modell förra sommaren. Nästan direkt efter Istanbul åkte jag till Mykonos, och sedan gjorde jag och mitt ex slut. Jag har fått otroligt många frågor om just Istanbul och Mykonos, men jag har aldrig riktigt känt att jag orkade besvara dem eftersom det var en så himla jobbig tid i mitt liv. Men nu har det gått nästan ett år och jag tänkte äntligen räta ut lite frågetecken. Fyra delar, släpper nästa del på måndag! ENJOY. 

FÖRSTA DELEN HÄR

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

VARNING: Inlägget innehåller trigger-ämnen för den som lider av ätstörningar

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

”Har du en cigg?”
Jag ryckte till. Alina stod över mig med en bit gurka i handen.
”Va?”
”Jag sa: har. du. en. cigg?” frågade hon övertydligt och lutade sig lite fram.
Jag sträckte mig efter ciggpaketet och gav henne en.
”Här” sa jag. Hon nickade och tände den. Sedan lutade hon sig mot köksbänken och såg fundersamt på mig.
”Cali är sur på dig” konstaterade hon på bruten engelska.
”Skoja inte” mumlade jag och tände en egen cigarett. Alina blåste långsamt ut rök och tuggade i sig det sista av gurkan.
”Äh,” sa hon, ”Skit i henne. Hon är en sådan jävla dramaqueen så det är inte klokt. Alltid ska det vara någonting. Jag står inte ut med hennes jävla fasoner”
Jag tittade förvånat på henne.
”Vi kan vara vänner” sa hon enkelt och släckte ciggen med uttråkad min. ”Kom, vi går och shoppar.”

Från den dagen slapp jag sitta i min våningssäng och undvika resten av tjejerna i huset. Vi hängde ihop varje dag, gick ut tillsammans, åt tillsammans, jobbade tillsammans. Alina var från Ryssland, och var förmodligen den vackraste tjej jag sett. Hennes hår var enormt och lockigt, och hon hade kindben som var vassa som knivar. Hennes smala, bräckliga kropp såg på något sätt stark ut när hon rörde sig, och hennes isblå ögon var genomträngande.
”I don’t like when people fuck with me” sa hon en gång appråpå ingenting.
Jag gjorde en mental anteckning att akta mig noga. Det sista jag ville var att hamna i Alinas skottlinje.

Det finns få människor jag beundrar som Alina. Hon hade en stenhård yta, och ett lika stenhårt inre. Hon var kompromisslös och beslutsam, hon resonerade alltid logiskt och iskallt. När hon en dag fick ett mail från sin moderagentur, som sa att hon behövde gå ner ytterligare tre centimeter runt höfterna för att kunna åka till Japan, rörde hon inte en min.
”Men hur ska du klara av det?” sa jag när vi satt på balkongen och dinglade med benen i solskenet. Vi hade inga castingar kvar att beta av och de andra tjejerna hade gett sig av för att bada, så vi hade lägenheten för oss själva.
Alina ryckte på axlarna. ”Banta?” sa hon och tände en mentolcigarett.
Jag gjorde en gest med armen mot hennes kropp.
”Alina, du väger typ.. vaddå, 43 kilo? Du kan inte gå ner mer. Du kommer svimma på jobbet, och då kommer de skicka hem dig ändå.”
”Jag funderar på bomull” sa hon eftertänksamt och följde en fågel med blicken.
”Bomull?”
”Ja. Doppat i apelsinjuice. Det mättar. Och juicen är så himla söt, så du får inte blodsockerfall.”
Vid det laget var jag så van vid de pressade dieterna och strikta viktkraven att jag tyckte att detta lät fullt rimligt. Jag nickade. ”Visst. Men bomull kan väl inte vara så bra för matsmältningen.”
Alina pekade på min cigg med höjda ögonbryn.
”Äh,” försvarade jag mig, ”Hellre smal och döende än fet och frisk, eller hur?”
Vi skrattade åt våra bedrövliga öden.

Senare samma vecka, efter att Alina orubbligt hållit sig till grönt te och kokt broccoli i fem dagar, var det dags att ta polaroider. Jag fick hoppa in som fotograf.
”Stå stilla då” muttrade jag medan hon balanserade i mina skyhöga klackar.
”Men dina skor är för stora” gnällde hon.
”De är högre än dina” sa jag och ställde mig på tå. ”Och du är så jävla kort så du får skylla dig själv.”
Alina låtsades se sur ut. Hon var bara 173 cm lång, och jag 176, så jag kunde alltid retas med henne. Å andra sidan kunde hon retas tillbaka eftersom jag var cirka tio centimeter större än hon. Efter bara några veckor i modellvärlden blir man rätt krass.
”Stå still” sa jag igen och knäppte sedan av några bilder med mobilkameran. Jag stod på andra trappsteget och lutade mig lite fram, så att det skulle se ut som om hon hade större huvud än vad hon egentligen hade. Vi gick igenom ansikte, profil, halvprofil, halvkropp, helkropp, profil igen, rygg, utsläppt hår och uppsatt, leende och utan leende. Polaroidvanan satt som gjuten hos oss båda.
När vi var klara sträckte jag över mobilen till henne. Hon bläddrade igenom bilderna och log brett.
”Fantastiskt!” sa hon, ”Jag ser ut att vara max tolv år. Japanerna kommer älska mig.”

Ytterdörren öppnades och Anna kom in, tillsammans med DeeDee. De hade varit på gymmet och var svettiga och rosiga, precis sådär som tjejer är i serier efter att de tränat. Själv ser jag ut som en illröd tomat efter en halv kilometer, men vissa har väl tur.
Båda tjejerna var mörkhåriga skönheter, men DeeDee var utan tvekan vackrast. Med sitt långa, blanka hår, och sina nästan obehagligt skarpa tigerögon såg hon ut som en farlig Disneyprinsessa. Hon hade en stark kropp med långa muskler, och hennes käkar var sylvassa. Trots att hela hennes uppenbarelse förde tankarna till ett rovdjur var hon den blygaste, och snällaste, i huset. Hon höll sig tätt intill Anna, om hon inte låg hopkurad i sin säng med en bok eller ett par hörlurar. Hon talade ofta i telefon med sin pojkvän, och då gömde hon sig under täcket och skrattade mjukt. Jag gillade DeeDee. Hon skulle åka hem snart. Jag tror hon var glad över det.

Förutom DeeDee, Anna, Alice, Cali, Alina och jag, fanns det en tjej till i huset. Hon var polsk, och i första dagarna var jag övertygad om att hon var stum. Hon sa inte ett ord. En gång under mina veckor där hörde jag henne skratta, och då såg alla så förvånade ut att hon slutade tvärt.

Till vänster: vår gata i Istanbul. Till höger: en bit av köket (och tvättmaskinen) där jag och Alina hängde för det mesta

Det var först efter ett par veckor som vi började hänga med Leo. Som jag sa tidigare, var han lång och hade ett fint leende, och vi gillade honom direkt. Han tog med oss till Lucca, en resturang precis vid havet, och bjöd oss på fantastiska middagar tillsammans med hans vänner. Dessa kvällar var de bästa. Det var oerhörda mängder sprit, mat och frukter, allt huller om buller, gästerna drog igång danscirklar och musiken höjdes vid elvatiden. Runt midnatt slogs de enorma glasdörrarna ut, och terassen blev en del av klubben. Det var fantastiskt.
Det var under en av dessa kvällar som vi träffade Leos bästa vän Aydin. Han var mer högljudd, mer rättfram, kanske eftersom han var en av de rikaste männen i Turkiet trots sin väldigt unga ålder. En kväll satt de båda bästa vännerna och diskuterade sinsemellan. Jag lutade mig fram.
”Vad pratar ni om?” frågade jag och nappade samtidigt åt mig en jordgubbe.
Leo tittade på mig, fundersamt.
”Hördu” sa han långsamt, ”Vill ni hänga med till Mykonos?”
Jag tuggade i mig min jordgubbe och skakade sedan på huvudet.
”Nä” sa jag och pekade på Alina, som såg uttråkad ut i vanlig ordning. ”Vi har jobb.”
”Det är the holiday nu” sa Aydin. ”Visste ni inte det?”
Jag slutade tugga. ”Va?”
”Ja,” Aydin rynkade pannan och slog ut med händerna. ”Ingen jobbar under de kommande två veckorna. Verkligen ingen. Staden står helt still. Ni kommer inte få ett enda option, inte ens en casting”
Alinas ögon smalnade.
”Vad menar du?”
”Fråga er bokare” Aydin ryckte på axlarna. ”Hon kommer säga samma sak.”

Mycket riktigt. När Alina ringde bokaren dagen efter försökte hon slingra sig, men hon kunde inte värja sig för Alinas låga, arga röst särskilt länge. Hon berättade att Istanbul visserligen stod still under ett par veckor, men att vi ändå skulle ha några castings att se fram emot. Alina lade på luren och såg tjurig ut.
”Ska vi åka, då?” frågade jag henne senare samma kväll, när vi satt i hennes säng och delade på en påse doritos.
”Ja, varför inte?” sa hon.
”Jag har aldrig varit på en sådan resa” erkände jag. Hon såg förvånad ut.
”Aldrig?”
”Nä”
”Det är kul. Jag var i Dubai en gång. Det var någon gammal gubbe som flög över oss. Vi fick dela på hans kreditkort och köpa precis vad vi ville, utan att han krävde något tillbaka.”
Det lät för bra för att vara sant. Kanske var det också det. Men innan vi kunde bestämma oss för någonting, började plötsligt våra mobiler att plinga. Vi plockade upp dem samtidigt och hoppade upp ur sängen.
Det hade briserat en bomb på flygplatsen.
I några sekunder stod vi tysta och tog in informationen. Sedan kände jag hur mitt hjärta hoppade över ett slag.
DeeDee hade lämnat lägenheten för att åka hem bara två timmar tidigare. Hennes plan skulle lyfta om en halvtimme.

Vi satt uppe till klockan fyra på natten innan dörren äntligen öppnades och DeeDee kom hem. Hon släppte väskan i hallen och klev rakt in. Vi stod tysta och tittade på henne, osäkra på vad vi skulle göra.
”DeeDee?” sa jag. ”Är du okej?”
”Jag tror jag har blod på mina converse” mumlade hon och fortsatte in i köket. Hon lämnade fläckar efter sig. Det fick fart på Anna, som flög upp och skyndade in i köket efter sin kompis.
”Kom här”, sa hon, och ledde henne till sängen. DeeDee fick av sig kläderna och kröp ner under täcket. Vi skingrades motvilligt, och jag lade mig i sängen mitt emot hennes.
DeeDee grät tyst hela natten. Jag somnade först vid sju på morgonen.

Fortsättning måndag 5 / 6 

  1. ÄlskAr att din blogg blivit mer textbaserad igen! Detta var anledningen till varför jag började läsa din blogg för lite mer än ett år sen, är så glad att den börjar bli så igen. Din blogg är nämligen den enda bloggen jag läser 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..