”Tankar kring…” att vilja mer

Ibland känns det som om jag vaknar med lite ångest varje dag.

Det är konstigt, egentligen. I normala fall brukar jag ha massa ångest och sedan går det över, men numera är det som om varje morgon börjar med att jag måste vifta bort små moln av oro som svävar över mig. Sedan går jag upp. Går till jobbet. Jobbar efter jobbet. Går på ett event. Somnar. Och vaknar igen, med regnmolnen hängandes sådär olycksbådande över huvudet.

Vad är det jag saknar? 

För några veckor sedan promenerade jag på Östermalm med en vän. Jag berättade om boken, hur nervös jag för inför releasen, och sedan muttrade jag dystert;
”Dessutom är den jättedålig. Förmodligen det sämsta jag skrivit i hela mitt liv.”
Han stannade mitt på gatan.
”Men Olivia” utbrast han, alldeles förskräckt, och stirrade på mig med uppspärrade ögon; ”Sådär kan du ju inte säga!”
”Men det är så” försvarade jag mig och vågade in se in i hans ögon, rädd för att han skulle bli helt skärrad igen, ”Jag har utvecklats så himla mycket på ett år, och jag fattar att jag aldrig kommer bli nöjd och så, men jag…”
”Men herregud” sa han och började gå igen, om än fortfarande stirrandes på mig. Han skakade på huvudet. ”Sådär får man faktiskt inte säga. Inte när man är nitton. Inte någonsin.”
Jag dolde min förvåning över hans utspel och följde efter honom tillbaka mot torget.

Och så grubblade jag. Och grubblade. Ni vet hur mycket jag kan grubbla, mina kära vänner. Jag har vridit och vänt mig i sängen och försökt lista ut varför molnen inte försvinner.
Som i ett trollslag mindes jag konversationen.

Jag är en sådan som aldrig, någonsin, blir nöjd.
Jag jagar och jagar och jagar tills benen inte bär och då jagar jag lite till. Jag tycker inte att min bok är bra för jag vet att den kunde ha varit bättre. Jag tycker inte att det är en merit att publicera något när man är nitton, för jag kunde gjort det innan jag fyllt arton. Jag tycker inte att det duger att ha mitt drömjobb. Eller att ha en framgångsrik blogg. Jag tror inte ens jag skulle bli överlycklig om min bok så blev översatt till hundra språk eller räknad som en modern klassiker.

Ingenting duger.

Ingenting är bra nog.

Jo, jag vet. Jag fick också en existentiell kris av den insikten. Men jag har sakta men säkert börjat förlika mig med tanken om att vara ett konstant, svart hål. För även om jag inte själv tycker det så har jag ju kommit ganska långt, och anledningen till att jag har det är för att jag tycker mig ha rätt till saker. Jag vet att jag ska bli världsberömd författare. Jag vet att jag ska ge ut böcker och kunna leva på att skriva. Jag vet det. Det är faktiskt inte mitt problem att ingen annan vet det ännu.

Poängen är att det inte är något fel med att hungra, att leta, att jaga. Jag vet mycket väl att denna egenskap kanske kommer att göra mig till en ensam, och till och med olycklig, människa i framtiden, men inte just nu.

För nu vill jag vidare. Till nästa grej. Till nästa trappsteg. Jag vill komma så långt det bara går och sedan vill jag gå ännu längre, och längre efter det, kanske tills jag kan blicka ut över stjärnhimlen med månen som min enda granne.

Jag skulle inte vilja stå i min väg.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..