Till dig som har en son

Jag har blivit inbjuden till en facebookgrupp av min syster. Jag klickar förvånat på notisen. Min syrra brukar inte vara ett så stort fan av facebook, än mindre grupper. Men vad vet jag. Jag öppnar upp gruppen, som är hemlig, och börjar läsa inläggen. Magen drar ihop sig och huden knottras. Ju mer jag läser desto mer fryser jag. Sedan kommer illamåendet. Jag måste gå ut och ta luft för att inte kräkas där jag sitter på kontoret.

Gruppen är nämligen till för sexuellt trakasserade gymnasieelever. En systergrupp till #metoo, så som #medvilkenrätt är för jurister, och #tystnadtagning för skådespelare. Jag känner mig tvungen att läsa vidare trots att hjärtat värker så mycket att jag tror att det kommer börja spricka i kanterna.

”Blev fasthållen av två sexton-åringar medan de turades om. Jag var tretton.” 
”Han tryckte mitt ansikte mot sitt skrev och tvingade mig att suga av honom medan han höll fast mitt hår. Jag var femton.” 
”Vännen till pappa bjöd hem mig och våldtog mig medan vi såg på film. Jag var tio.” 
”Min bästa killkompis tryckte upp mig mot väggen och utförde analsex. Jag var sexton.” 

Historierna ovan är figurerade av respekt till offren som har postat i den gruppen, men det är sådana historier som berättas. Inläggen varvas med screenshots från konversationer där killar i trettonårsåldern pratar om en tjej som de vill våldta.
“Hon är så fucking ful” säger en.
“Ja, men hon har flera hål än munnen” säger en annan.
De skickar skrattande emojis och skämtar vidare om hennes kropp.
En motreaktion skapas till facebookgruppen. Killar har nosat reda på flickornas namn och hänger ut dem med nakenbilder, screenshots och egna upplevelser om hur de var i sängen. Hur hårt de knullade henne. Hur mycket sperma hon fick i ansiktet. Hur villig hon var.
Tjejer som vågat dela med sig får hot av killar och deras föräldrar. De tycker att hon skadar hans rykte.

I skrivande stund finns det 6855 medlemmar i gruppen. 1267 har skrivit under namninsamlingen.

På samma sätt som man inte ska handla mat när man är hungrig, försöker jag undvika att skriva när jag är arg. Fingrarna darrar över tangentbordet, det flimrar framför ögonen och adrenalinet rusar i blodet. Jag andas mjukt och dricker vatten, försöker resonera med mig själv. Jag vill inte skriva när jag är som argast, då går inte orden in. Det är när raseriet gått från brinnande till glödande som jag kan formulera mina tankar.

Detta är till dig som har en son.

Det spelar ingen roll hur gammal han är, egentligen. Kanske är det viktigast för dig som har en son i tonåren. Detta är till dig. Du som varit på BB med din nyfödda bebis i armarna, du som skrattat åt varje joller och hållit hans händer när han tagit sina första steg. Du som stått på skolavslutningar, du som tvingat på en krans på midsommar, du som kämpat med hans läxor och du som förmanat honom när han sagt en svordom för första gången.

Jag vill att just du som har en son läser detta inlägg och föreställer dig 6855 flickor framför dig. På rad, på led, i grupp, spelar ingen roll. Föreställ dig dem. En har fått sin första mobil. En har köpt sin första bh. En har kurviga höfter och skrattgropar. En ska på sin första dejt i helgen, med en kille i klassen. En ska på sin första fest. En blir full för första gången. En blir drogad.

6855 flickor. Jag vill att du föreställer dig att du ser dem i ögonen när de berättar vad din son gjorde mot dem. Jag vill att du lyssnar när de berättar att det var din son som kastade hennes nya mobil i marken så att den gick i tusen bitar, bara för att han kan. Det var din son som knäppte upp hennes första BH och ropade att hon inte hade några bröst. Det var din son som grep tag i de kurviga höfterna och suddade ut den där skrattgropen. Det var din son som förvandlade den första dejten till en mardröm då han tvångskysste henne trots att hon sa nej. Det var din son som spred rykten om henne. Den var din son som skickade runt nakenbilderna. Det var din son som kallade henne tjock kossa. Det var din son som klämde på hennes bröst. Det var din son som skrattade när folk kallade henne hora.
Och det var din son som drogade henne. Det var din son och hans kompisar som turades om att våldta henne medan de höll fast hennes armar. Det var din son som tryckte hennes ansikte mot sitt skrev. Det var din son som pressade in sitt kön i hennes analöppning medan han tryckte en hand mot hennes mun, han hade egentligen inte behövt det, hon skulle inte ha skrikit ändå, hon var alldeles för rädd. Det var din son som hotade med att straffknulla henne tills hon inte kan stå om hon berättade för någon.

Erkänn att du vill vända bort blicken när du läser detta. Jag fattar. Men gör inte det. För det är din son det handlar om.

 

Du förmanade honom när han svor men du sa ingenting om vad ordet hora betyder. Du berättade varför man ska dela med sig av sina leksaker, men du berättade aldrig att man inte fick ta på någon annan. Du lärde honom att droger är farligt men du lärde honom aldrig om samtycke. Du pratade om blommor och bin men du pratade aldrig om rätten till den egna kroppen. Du berättade om kärlek men inte om sex. Du var sträng när det gällde läggtider men inte när det gällde hans prat om tjejer. Du satte dig aldrig ner med honom och fick honom att förstå vad våldtäkt är. Du blev inte rasande när en flicka i klassen anklagade honom för trakasserier. Du trodde din son när han sa att hon var sjuk i huvudet. Du trodde din son. Din älskade, söta pojke.

Kära föräldrar till en son. Ni har nu nära sjutusen namn på ert samvete för att ni inte gjorde tillräckligt. För att ni misslyckades som föräldrar. Kanske det låter hårt. Förmodligen tänker du som alla andra just nu, ”inte mitt barn”. Tyvärr har jag inte tid för din förnekelse, för jag har två systrar. Och den största faran, framför rusande bilar och tågolyckor och läskiga alkisar och vassa bordskanter, är din son.

Föräldrar till en son. Vad har ni gjort? Hur kunde ni låta det här hända? Hur i helvete kunde ni inte ta ansvar? Hur kunde ni inte se vad som pågick? Hur kunde ni inte agera som vuxna? Hur kan ni leva med att er son förstört en flickas liv? Hur kan ni leva med er själva?
Vad fan har ni gjort?

När uppropet kommer ut i tidningarna och ni får stirra på varenda namn som står där, svart på vitt, så hoppas jag att ni ställer er framför spegeln och frågar er själva just det. Jag vill att ni mår så dåligt att det känns som om ni ska dö, jag vill att ni ska skämmas så djupt att ni mår illa, och jag vill att ni tar tag i era söner och släpar dem till närmaste föreläsning om samtycke om ni inte själva känner er tillräckligt beläst. Jag vill att ni kallar till föräldramöte, jag vill att ni ställer andra vuxna mot väggen, jag vill att ni skäller ut era pojkar så grundligt att de aldrig kommer att glömma det. Jag vill att ni tror tjejerna som berättar, även om det är svårt. Jag vill att ni pratar med varandra. Jag vill att ni gör allt i er makt för att rätta till de misstag ni har gjort. Och jag vill att ni aldrig någonsin glömmer siffran 6855.

Stryk det, förresten.
Medan jag skrivit det här inlägget har siffran stigit till 7002.


update: som jag nämnde ovan är historierna i inlägget figurerade för att skydda offren och för att de själva ska äga rätten till sina berättelser. Namnet och hashtaggen på gruppen kommer att avslöjas inom kort. Om du går i gymnasiet och vill berätta din historia kan du lägga till mig på Facebook och skicka ett meddelande, så bjuder jag in. Admin måste acceptera din förfrågan. 

  1. Blir skakig i hela kroppen, fan ta alla dessa vidriga män.
    Jag har delat ditt inlägg på fb, ifall du skulle upptäcka det, alla behöver läsa detta. Du är fantastiskt duktig på att skriva, tack!

  2. Ja, det är helt sjukt. Den här gruppen ska än så länge inte publiceras då admin har kontakt på en journalist som sedan ska publicera nyheten om gruppen. Jag känner mig därför osäker kring det du har skrivit – allt som finns i gruppen ska nämligen stanna där tills vidare. Jag håller med om allt du skriver, vill mest informera.

    1. Hej du! Förstår, det var därför jag modifierade berättelserna samt undvek att nämnda namn på gruppen eller mer information om den. Kram
      /O

  3. Bra och nödvändigt att skriva det du gör. Jag själv en son nu är 32 snart. Det mesta av det du skriver har vi samtalat om under hans uppväxt och skoltid. Han är en hängiven feminist och chockad av alla vittnesmål från tjejer och kvinnor. Jag blev själv våldtagen och sexuellt utnyttjad när jag var 14 år – 1968. En sak är säker och det är att det vara samma sak spå. Kvinnor trakasserade, våldtogs, förnedrade och övergrepp begicks ständigt. En sak har blivit bättre och skedde än för #metoo och det är att nu vågar vi tala om. Skammen försvinner när vi är många som drabbats. Nu vågar vi säga ifrån, ptostetera, an.äla, gå samman./Mia

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..