Megan

Hej igen gänget. 

Nu sitter jag hemma i min tomma lägenhet, som känns tystare än vanligt. Såklart. I helgen har det varit minst sagt fullt upp här. Igår vaknade jag upp med Niklas, förvånansvärt nog inte särskilt bakis trots utgång kvällen innan. Megan kom hem vid elva och vi hann både gå igenom ett mindre trauma (min mobil hade hamnat bakom sängen, som är fastskruvas i väggen och bokhyllan vid fotänden. Tog en timme att få ut den) och catcha upp på vad vi missat. Vi satt hemma hos mig hela dagen och gjorde det vi brukade göra för ett år sedan, när Niklas typ bodde här och Megan fortfarande var i Stockholm; vi kollade på film, rökte cigg i köket, tjafsade om vem som skulle spela musik, lagade mat, sov, provade varandras kläder och klagade över huvudvärken.

Det är nu, när helgen är över, som jag förstått hur mycket jag saknar Meg. Hennes imponerande förråd med svordomar, hennes minspel, hennes gränslöshet, hennes knäppa impulser, hennes skratt. Hon är den personen i världen som alltid lyfter upp mig, som får mig att må så bra, som förstår mig mer än vad någon annan gör. Hon vet vad jag tänker innan jag själv gör det, hon gör mig starkare, hon få mig att skratta, hon är villkorslös och kompromisslös och jag vet faktiskt inte om något superlativ i världen skulle räcka för att beskriva den människan.

Så ja, nu sitter jag i min tomma lägenhet. Imorgon bitti tar vi farväl igen. Jag ska inte ljuga; det suger. Den här helgen fick jag liksom tillbaka en bit av hur det var förra vintern. Även om jag var väldigt ledsen och inte visste vad jag skulle göra av mitt liv, så hade jag henne vid mig. Jag levde för de där kvällarna då jag och Megan badade i badkaret hos mig, drack cava direkt ut flaskan och skreksjöng till Beyonces Lemonade. Eller när vi stal shots från folk på SpyBar och blev utslängda på grund av att vi startade bråk med alla. Eller när vi satt på pressevent med varsitt par stora, mörka solglasögon som skulle dölja sömnbristen och drack grön juice och låtsades vara intresserade av vad som nu presenterades. Eller när hon ringde på hemma hos mig en dag, med tårarna rinnande ner för kinderna och en stor väska i handen, och vi satte oss i köket och rökte hundra cigaretter på raken och pratade till klockan tre på natten.

 

Hon är min Meg. Min bästa, bästa vän. Finns ingenting mer i hela världen som jag önskar mer än att hon skulle flytta hem. Känns inte som att jag kan leva utan henne. Vi ska försöka ordna så att hon kan flytta tillbaka, men det är krångligt om man inte har jobb. Så; om någon känner någon inom film-branschen kan ni väl snälla höra av er?

Well, det var det. Jag ska dricka lite te nu och gå och lägga mig. Imorgon är det ny vecka och jag är så redo att bara få sätta igång. Vi hörs sen, puss på er.

LOADING..