Storytime: Ätstörningar. Del 1/3.

TRIGGER WARNING: Inlägget innehåller beskrivningar som kan upplevas stötande för vissa. Om du eller någon du känner lider av ätstörningar är det oerhört viktigt att be om hjälp. Tryck här för att söka kontakt. 


“Hon är lite för tjock”
Kvinnan framför mig sveper med blicken över min halvnakna kropp. Jag står i beiga trosor och femtoncentimeters klackar i den kalla studion på huvudkontoret. Det har för länge sedan bildats knottrig gåshud över armarna och benen, som skiftar lite i blått på grund av kylan.
Jag fäster blicken någonstans ute vid vägen. Snöflingorna faller skoningslöst utanför fönstret och upp lager efter lager på gatorna. Människor rusar omkring med ansiktet nedvänt mot halsdukarna och mössorna långt nerdragna över pannan. Jag huttrar till. När fan ska det bli vår, egentligen? Känns som om det har varit vinter i en evighet.
“Ja, men vår andra modell är mycket mindre” hör jag en manlig röst säga. “Hennes lår är inte lika stora.”
Jag kastar en blick mot kvinnan. Hon bär vida, svarta kostymbyxor och en tjock tröja över den vita skjortan. Hennes hår är rödbrunt och klippt i en sylvass page. Jag undrar hur hon underhåller den frisyren. Klipper hon sig varje morgon? Kanske trimmar hon håret, så att alla strån är exakt lika långa. Jag ser framför mig hur hon står vid spegeln med sin stränga blick och maniskt trimmar topparna innan hon beger sig till jobbet för att återgå till att trakassera fjortonåringar på grund av deras vikt och sprida dåligt självförtroende runt omkring sig som konfetti.
Tanken får mig att fnissa till. Hon tittar upp, som förvånad över att dockan framför henne kan tala.
“Hm.” mumlar hon och skakar på sig, som om hon försöker bli av med en obehaglig känsla. “Vad har hon för mått? Höfter?”
Den manliga assistenten kastar en snabb blick på mitt setcard; “88 cm.”
“Mhm. Hon skulle enkelt kunna gå ner till 86. Strunt samma. Ge henne första looken.”
Ur ingenstans dyker några unga kvinnor fram och börjar snabbt klä på mig kläder och trycka ner mina fötter i några för små skor, utan att se mig i ögonen. De tar mig om axlarna, snurrar mig runt, lyfter på mitt hår och rättar till tygerna, alltmedan jag står alldeles stilla och försöker följa med i deras rörelser så gott jag kan. Jag tittar på klockan. Sex timmar kvar. Jag åt frukost för tre timmar sedan. Nio timmar utan mat klarar jag utmärkt. Jag vet att jag ändå inte kommer att få någonting här; en modell som äter under fitting är en ovanlig syn. Jag slappnar av och förbereder mig mentalt på att försvinna in i min egen värld tills jobbet är över.
Det tar månader innan modellvärldens krav och råhet får grepp om mig på riktigt. Innan har jag alltid vetat om att jag är smal och inte haft problem med min vikt, men allteftersom tonåren börjar sätta sina spår i form av höfter och bröst, blir det där greppet allt hårdare.

Plåtning i Bangkok, ca 14 år gammal.

Jag står framför spegeln i mitt rum hos mamma, naken sånär som på ett par trosor. Ljuset från den dimmade lampan skapar skuggor under brösten. Jag vänder mig och betraktar min kropp i profil. Armarna, längst upp, är ganska tjocka. Jag provar att dra in fettet och jämför. Mycket bättre. Fortsätter med låren, magen, brösten. Känner med fingrarna över nyckelbenen. De borde vara mer… framstående. Eller? Jag mäter mig med måttbandet jag stulit från träslöjden i skolan och antecknar siffrorna. Några centimeter kan jag gå ner. Hur svårt kan det vara?

Tanken var som en flammande tändsticka, och sedan just den sekunden, just den där lilla stunden framför spegeln, blev jag drabbad av något som jag aldrig kommer att bli av med. En kronisk sjukdom, obotlig, som antagligen kommer att följa mig genom hela mitt liv. Ibland stark, ibland en liten viskning. Men där, föralltid.
Men nu går vi händelserna i förväg. Vi backar bandet lite.

LOADING..