Storytime: Ätstörningar. Del 2/3

Del 1/3 

TW: Inlägget innehåller beskrivningar som kan upplevas stötande för vissa. Om du eller någon du känner lider av ätstörningar är det oerhört viktigt att be om hjälp. Tryck här för att söka kontakt. 


Jag är femton år gammal när jag börjar bli besatt av kalorier.
Jag lär mig dem utantill. Googlar maniskt upp alla livsmedel, antecknar siffrorna mentalt. Äpple, cirka 50 kalorier. 85 om det är stort. Ägg, 90 kalorier. Olivolja, 100 kalorier per matsked. En brödskiva, 300 kalorier. Jag gör av med cirka 2000 kalorier per dag genom att bara vara. Om jag då äter 500 kalorier totalt, bränner jag 1500. Ett kilo är 7000 kalorier. Jag kan alltså enkelt klara att gå ner ett kilo i veckan – till och med mer. Lägg till lite träning på det.

Jag blev besatt av att se hur höfterna smalnade av och revbenen framträdde. Jag kunde inte tänka på något annat än kalorier, fetter, proteiner och kolhydrater. Jag vande mig snabbt vid att inte äta, hade inga problem med att gå hungrig. Det gick dock i perioder – ibland gav jag upp, bara för att några veckor senare återfå besattheten. Men snart lade jag på någonting annat, som gjorde livet mycket enklare. Jag insåg att de gånger jag inte hade karaktär nog att avstå från maten kunde jag bara äta den och sedan kräkas upp skiten igen. På olika forum för high-key anorektiker fick jag tips och pepp från tjejer som kallade sig Ana eller Mia. Det cirkulerade listor med saker som fick dig att vara mindre hungrig. Typ laxeringsmedel eller cigaretter. Tugummi. Promenader. Te. Mat som var enkel att kräkas upp.

Jag kan inte minnas hur många gånger jag stått framför en spegel och av hela mitt hjärta önskat att jag bara kunde klippa av fettet runt höfterna. Jag vet inte hur många gånger jag hårdhänt klämt på låren och äcklats av dem. Jag kan inte heller räkna på fingrarna hur många gånger jag hatat min kropp och bara velat klättra ur min skinn. Min hjärna kändes inflammerad av ångest och i samma veva som jag började kontrollera mitt matintag började jag också syssla med andra destruktiva saker, som jag kanske kommer ta upp i ett annat inlägg.
Jag står lutad över toalettlocket med ena handen tryckt mot magen och den andra i halsen. Kräks upp kvällens middag och gråter medan jag gör det. Jag sköljer av mig och sjunker ihop mot badkaret med tårarna rinnandes nerför kinderna. Det värker i ena armen där jag just skurit upp tre nya snitt, ovanpå de ärr jag redan har.

Det är när jag sitter där, lutad mot badkaret, fortfarande iklädd träningskläder och med huvudet tungt av ångest som jag inser att det är allvar. Under mig tycks avgrunden öppna sig som en brinnande eld och jag känner frittfalls-känslan i maggropen; den som väcker lika delar ångest som njutning.
Jag kan inte sluta, tänker jag och håller handen för munnen för att snyftningarna inte ska höras ut. Jag kan inte sluta. Jag kommer aldrig att må bra igen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..