“Tankar kring…” att gå vidare

Jag står på hotellets takterass och huttrar. Jag hann inte ta med mig jackan ut innan fyrverkerierna började smälla, och i min genomskinliga klänning är det iskallt. Mitt vitblonda hår har redan blivit rufsigt av blåsten, men det gör ingenting. Jag tittar upp mot himlen, sugs in i den färgsprakande ljusshowen ovanför mig, och så avger jag mitt nyårslöfte tyst för mig själv.
Nu släpper jag dig. 
Klockan slår över.
Det räcker nu. 
En sekund in i det nya året.
Jag lämnar dig här. 
Tar ett djupt andetag och en klunk av champagnen. Låter axlarna sjunka ner. Nu går jag in i ett nytt år, utan dig. Nu går jag vidare.

Ett år senare sitter jag i min lägenhet och skriver detta. Det känns som om jag stod där på takterassen för bara några dagar sedan, men det har gått snart exakt tolv månader.  Allting har hänt, och samtidigt ingenting alls. Jag har levt och lärt, varit arg, varit sprudlande glad, känt hopplöshet och förväntan om vart annat. Men nu när jag sitter här med ännu ett år av livet bakom mig vet jag ändå precis vad det är jag vill lova mig själv. Något högre än att börja träna eller att “fokusera på mig själv”. Något större än att jobba hårt och något svårare än att älska sig själv.

Jag vill lova mig själv att vara nyfiken.

Detta år kommer inte vara särskilt mycket annorlunda än alla år innan det. När det gäller livet har det en tendens att vara ganska repetitivt; det kantas av ständiga motgångar och medgångar, förluster och vinster. Jag dras lätt med i det där, låter livet regissera min vardag och låter ödet bestämma hur jag ska formas, men istället för att falla för nyckerna och dra ner mig själv djupare när det händer något jobbigt, vill jag lova mig själv att vara nyfiken. Jag vill älska och bli älskad, trots att det skrämmer mig. Jag vill inspireras av nederlag, hur svårt det än är. Jag vill ta vara på glädjen, ge allt, inte ge upp. Jag vill utforska relationer och jag vill utforska mig själv. Jag vill analysera, försöka förstå, bryta ner. Jag vill att livet ska hända mig, inte drabba mig.

Det här året vill jag orka. Jag vill lagra styrka och använda den, mota bort det där som skrämmer mig och lita på mig själv. Jag vill vända mina svagheter till något bra; använda min övertänkande hjärna till nya funderingar, använda min hysteri till handlingskraft, använda mitt obefintliga konsekvenstänk till mod. Tänk, vad mycket fint det finns runt omkring oss, och vi promenerar bara förbi det?

Nytt för detta år är att jag har släppt ilskan. Den Olivia som hade bensin istället för blod i ådrorna lämnar jag i 2017. Den Olivia som drevs av raseri och sorg lämnar jag här. Istället vill jag bli hon jag alltid har varit; hon som fångar det fina och flätar samman med det fula. Hon som inte tänker för mycket på allting som är sådär världsligt; hon som har huvudet i molnen och hon som antänder för minsta lilla gnista. Hon som verkligen lever, hela tiden.

Jag tror alla kan behöva en dos av nyfikenhet efter ett år kantat av sexism, rasism och sinnessjuka världsledare. Efter terrorattentat och miljöförstöring och kaos och krig. Vi kan välja att bli nedslagna, eller så kan vi välja att bli nyfikna. Med nyfikenheten kommer också ödmjukhet och inspiration, förhoppningsvis. Jag tror faktiskt det. Jag hoppas i alla fall.

Jag behöver inte släppa taget av något så världsligt som olycklig kärlek i år. Jag behöver bara släppa taget om mig själv.

Ja, hörni. Fan vad fett det ska bli. Ett helt nytt år. Jag kan knappt vänta.

 

LOADING..