”Tankar kring…” den galna kvinnan

Jag stirrar på mobilskärmen och lägger handflatan mot pannan. Ljuset inne på hotellbaren på Story är dimmat, så förhoppningsvis ser ingen mitt ansiktsuttryck. Jag rätar på ryggan utan att ta blicken från skärmen. Den visar för närvarande en sms-konversation mellan mig och killen jag dejtar. Han har precis avslöjat att han inte orkar åka in till stan för att möta mig.
Jag andas djupt och skriver ett svar långsamt;


Jag tar en klunk vin. Ensam i baren. Finns det något mer deprimerande. Utan att låta skärmen släckas stirrar jag på den tills ett nytt meddelande dyker upp;

Snabbt släpper jag telefonen och lägger handflatorna mot bardisken. Jag känner hur det liksom bildas bubblor i blodet; först små, som i ett glas champagne, och sedan växer de tills jag är mer sodastream än människa.

Jag är den som exploderar. Jag är tjejen som agerar på sina känslor, som reagerar direkt och fullständigt. Är den som skriker när jag är arg och fräser när jag är irriterad. Jag säger alltid ifrån, och jag gör det högt.
Så det är inte så konstigt att jag blivit kallad “galen” sedan jag var 15.

Det är en härskarteknik likt “har du mens, eller?” som används för att illegitimera tjejers känslor, eller avfärda dem som orimliga. Varenda_jävla_gång man på något sätt reagerar på en mans beteende är man “överdriven” eller “känslosam” eller så får man den klassiska; “du, lugna ner dig lite”. Killarna agerar daltande och överslätande med en tills man har gått därifrån och då vänder de sig till varandra, skakar på huvudet och säger skrattade; “shit, hon är ju lite galen hon” trots att man bara svarat på ett beteende.

Jag har skrivit om det här förut, i detta inlägg, men jag kände verkligen att jag ville skriva det igen. När en kille inte svarar eller ställer in eller är osoft tenderar jag att reagera explosionsartat, och i slutändan är det alltid jag som ber om ursäkt. För att jag blev arg. För att jag var irrationell. För att jag inte tog tillräckligt lång tid på mig för att utvärdera vad han kände innan jag blev upprörd. Meanwhile kan killar slå varandra sönder och samman utanför en klubb i innerstan och komma undan med ursäkten “jag såg bara svart”. Helt rimligt, nickar samhället. Du och ditt testosteron behövde få utlopp för aggressionerna.

Men vi? Nej, nej. Vi släpps knappt in i riksdagen på grund av att vi blir för känslosamma när vi har mens.  Då spritter horminerna och orsakar sinnesförvirring och hysteri. Är det någon som hör hur sinnessjukt detta är? Om och om igen tillåts män vara oberäkneliga i sitt humör, medan vi tjejer ska behärska oss. Killar tycker att vi är komplicerade för att vi ”säger en sak och menar en annan”, men när vi väl säger vad vi menar blir vi avfärdade. Och de kallar oss galna.

Det är ingen ny grej. Fram till 1900-talet var det ett vanligt begrepp som läkare använde för att beskriva kvinnor som på något sätt avvek från den extremt smala normen vilken utgjorde grunden för hur man ska bete sig om man hade en vagina. ”Hysterikor”, aka kvinnor som agerade på sina känslor, blev ett omodernt ord inom läkarvetenskapen för ett bra tag sedan, men begreppet lever kvar likt kastsystemet i Indien som på papper är olagligt men likafullt lever i allra högsta grad. Vi tillåts inte vara förbannade om vi inte är det på ett lugnt sätt. Vi tillåts inte vara upprörda om det inte är på grund av en annan kvinna. Alla känslor vi uttrycker blir orimliga i samma sekund som de vägs mot den rationella mannens åsikter. Han har alltid rätt. Han är alltid rimlig.

Men vad jobbigt det måste vara för männen ändå. Här kommer liksom jag och min mens och misslyckas brutalt med att tänka klart och så ska vi ha RÄTTIGHETER till råga på allt. Rösta i valet. Med de där humörsvängningarna?! Fy sjutton.

Litet sidospår; har du någonsin hört en tjej säga att killen hon dejtar är ‘galen’? Eller att hennes ex är det? Nej, förmodligen inte. Vet du varför? För att om man dejtar en galen kille hamnar man i bästa fall på sjukhus och i värsta fall på bårhus. Men visst, vi tjejer och vår mens och vår irrationalitet måste stoppas till varje pris.

Jag vill tillägna detta inlägg till alla “crazy bitches” som vågat och fortsätter våga agera på sin ilska. Till er vill jag också säga detta: ni är inte galna. Vi är inte galna. Vi har rätt till våra känslor och vi har rätt att uttrycka dem i den form vi behagar vi behagar.
Jag tar upp telefonen igen, öppnar konversationen och skickar ett sms tillbaka;

  1. Jag skulle inte ens sagt ‘vi hörs’ hahha. Typ ba adios amigo lol.
    MEN taaack för att du tar upp detta. Trodde nämligen jag var rätt så ensam i att min (väldigt manipulerande) kille aldrig tar ansvar när jag är arg eller ledsen pga honom. Han låtsas som inget och sedan att det är jag som är den som borde säga förlåt för att jag blev upprörd. Våra gräl eskalerar väldigt fort till väldigt vidriga (aldrig fysiskt dock) pga honom. Jag kan ha fel ansiktsuttryck, han flippar och jag får panik för att jag vet att han inte har några gränser alls. I den stunden skulle han göra VAD SOM HELST för att såra mig. En gång laddade han ner tinder medan vi grälade (vi har bott ihop i flera år och är väldigt committed, eller iaf är jag) och skickade sedan mig screenshots utav när han matchade med tjejer och skrev till dom. Han skickade ss på när han snapade en tjej och sa när dom kan ses och skickade puss smiley. Sen skickade han ss på när han messade sitt ex (som han träffade i paris och ljög om när vi bott ihop i 5 mån) och sa att han saknar henne. Jag pallade inte längre och behövde känna vad som helst annat än den smärtan just då, och så skar jag mig, och det blev rätt djupt så jag behövde a) berätta åt honom vad jag gjort och b) åka in till sjukhuset för att bli limmad. Gissa om han nånsin sa förlåt för det hela? Gissa om jag inte fick be och böna att han inte skulle lämna mig efter ”vad jag gjort”? Gissa hur många gånger jag behövt övertyga honom om att han inte behöver vara rädd att jag knivhugger honom pga jag är sjuk som skär mig själv och kan därmed göra vad som helst? Han tar upp den incidenten som om jag är den sjuka, galna som gjorde så mot honom. Han tror det är JAG som gjort något mot HONOM. Fatta hur sjukt att jag nästan tror på de. Fatta att jag måste leva med ett ärr som jag kommer se varje dag och alltid bli påmind om hans ex. Mysigaste, älskade män och deras diverse härskartekniker <3333

    Är det mitt fel? Är jag den sjuka?

    1. Jesus fucking christ?? Vilken vidrig jävla kille. Nu har jag såklart inte hela historien men det låter som skolboksexempel på psykisk misshandel. Lämna lämna lämna. Alltså genast. Vet att det är lättare sagt än gjort så försök tala med närstående eller proffesionell hjälp för att ta dig ur. Om du vill ha lite stöd eller snacka vidare kan du skicka ett fb meddelande till mig, heter Olivia Hagéus Danielewicz (bara att skicka ett en förfrågan så accepterar jag). Du har INTE fel. Det är han som är helt störd. Fyfan. Hör av dig om du vill ❤️

      1. Det var jag som skrev åt dig 6 mån, eller kanske 1 år sedan? Minns inte ens, men det var jag som skrev om samma kille och om samma typ av grejer. Vet inte egentligen varför, antar att jag behöver någon som lyssnar utan att döma mig för att jag fortfarande är kvar samtidigt som jag också behöver bekräftelse om att jag inte är galen. Det sjuka är att jag faktiskt älskar honom, för det är som om han är två personer. Den ena är fantastisk och honom älskar jag, medan jag hatar andra delen utav honom med precis varenda cell i min kropp.

        Vi håller på att göra slut för att han vill andra saker än jag i livet, tänk att det inte är pga hans beteende ens som vi gör slut haha.. Men det är en process för vi har ändå vart ihop i så många år och älskar varandra. Jag behöver hitta boende och flytta, men det känns så oerhört läskigt. Jag är rädd för att jag kommer bryta ihop och hata honom för allt han gjort mot mig. Jag vill inte känna så, jag vill inte ha kvar några dåliga känslor mot honom, jag vill honom inget illa. Mest av allt vill jag bara att han tar tag i sitt liv och får hjälp. Jag vill så fruktansvärt mycket bli fri, missförstå mig inte, men jag vill inte vara ledsen. Jag har klarat mig rätt okej ändå med tanke på vad jag gått igenom i vårt förhållande, tror nog det är flera som inte har en minsta lilla aning. Jag är rädd för att jag kommer dra, inse hur hemskt det jag gått igenom är, förbli i någonslags shocktillstånd och sedan vara ett offer. Jag vill inte vara ett offer och att folk ska tycka synd om mig och att jag ska kunna gå runt och gråta och alla kommer förstå pga det jag varit med om. Jag vet inte varför, men det låter absolut som det värsta jag kan tänka mig. Att vara ett offer. Jag vill inte att någon får veta om det eller att någon kommer hata honom. Jag vill inte heller ångra mig eller sakna den bra delen utav honom. Helst av allt vill jag bara gå vidare och känna ingenting alls.

        Jag skriver åt dig på Fb när jag är klar med allt, när jag äntligen flyttat ut. Vågar inte riktigt än. Men förhoppningsvis sker det inom en månad eller två, för såhär vill jag inte leva längre. Är bara så fruktansvärt jävla rädd.

        Tack för att du lyssnar och tar dig tiden att svara och bryr dig. Vet att det kanske är konstigt men jag vill så himla mycket att jag ska kunna skriva till dig att jag äntligen är fri. Snart så.

  2. Jag tror det är så mycket bättre att faktiskt reagera på de där känslorna och framförallt på ett svinigt beteende för annars blir man bara sedd som tyst och snäll, och vad händer då? Jo man får ingen respekt och blir totalt överkörd av snubbar som tror de kan göra och säga vad som helst.
    P.S det här inlägget var så jäkla underbart att läsa!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..