Allt jag ville var att leva, det var därför jag försökte dö

Allt jag ville var att leva.
Det var därför jag försökte dö. 

Jag drar med fingrarna över bokstäverna. Dagbokspappret är tjockt och mjukt, riktigt dyrt. Jag fick den i födelsedagspresent när jag fyllde 16. Fyra år sedan. När jag bläddrar bland sidorna som är fyllda av tankar, konversationer, små meningar och historier känns det som om mitt sjuttonåriga jag har fastnat i pärmarna och nu andas på mig genom pappret. Jag känner mig dimmig.

Det finns ett före och ett efter i mitt liv.
Jag låter minnena strömma tillbaka.


Mina långärmade tröjor fastnar i såren vid armvecket. Det gör ont när jag drar bort tyget och råkar få med skorpan.

Jag står på en gata i Paris och försöker hitta en taxi som kan köra hem mig. Klockan är tio på morgonen och jag är så hög att jag nästan hallucinerar.

Jag sitter i sängen med huvudet mot väggen och försöker att inte gråta för högt så att inte värdfamiljen hör. Jag är bra på att gråta tyst. När jag var tolv stod jag framför spegeln i badrummet hos pappa och såg på mina svullna röda ögon och då höjde jag handen långsamt och slog mig själv över kinden så hårt att det blev ett märke. Halva ansiktet var rödflammigt flera timmar efter men jag slutade gråta.

Jag ligger på ett golv hemma hos någon på Lidingö. Tittar upp i taket och känner drogerna porla genom kroppen. Vad har jag tagit? Jag försöker tänka efter, men tankarna får inte riktigt grepp. Ecstasy, kokain… någonting annat. En halv flaska vodka. Någonting annat. Ett ljusblått piller. Eller har jag drömt det? Jag är luddig i kanterna. Upplöst. Jag undrar om jag fortfarande existerar.

Jag går omkring i ett sömnigt Stockholm. Klockan är sex på morgonen. Sommarlov. Ett vilddjur har flyttat in i bröstkorgen, det river ursinnigt med sylvassa klor. Jag andas snabbt. Stannar till, hinner precis ta emot med handen mot husväggen innan benen viker sig.
Huvudet fram, handen mot pulsen vid halsen, måste få blod till hjärnan, annars dör den. Jag hyperventilerar.
Det är inte på riktigt, tänker jag med den lilla del av hjärnan som inte brinner, men tanken försvinner som ett eko och får inget fäste. Jag håller händerna för öronen tills det går över. Det ebbar ut. Jag har överlevt, igen.

Jag står vid porten till hans trapphus och kedjeröker. Kroppen kändes stum efter att den blivit använd till det den brukar bli använd till. Jag fimpade den fjärde ciggen, började genast på en femte. Jag tyckte mig se äcklet i hans ögon när han låg med mig. Skammen har slutat bränna i bröstet; jag tror jag börjar bli van. Eller så kanske jag bara inte bryr mig längre.

Jag ligger i badkaret och försöker bli varm, iskylan verkar ha spridit sig som en infektion i blodet. Jag gråter. Jag är så trött. Jag är så trött på att finnas. Helt utmattad av att hålla mig vid liv. Jag stiger upp ur badet, lägger mig under täcket, och känner mig rädd. Nu är jag nära, tänker jag. Nu är jag nära kanten. Såhär nära har jag aldrig varit förut. Och sedan, insikten som en smäll i bröstkorgen; jag kommer dö snart. Herregud, jag kommer dö.


Två månader efter att jag skrev de där meningarna i dagboken delades mitt liv i mitten och jag fick plötsligt ett före och efter. Tre månader efter att jag legat i badkaret och gråtit för att jag insett att jag inte skulle orka rädda mig själv börjar mina mediciner fungera. Fyra månader efter att jag brydde mig så lite om min kropp att jag skar den, förgiftade den och lät den hamna i fel händer blev jag plötsligt kär, i en gänglig kille med långt hår som rynkade pannan när han lagade mat. Fem månader efter att jag bestämt mig för att inte dö började jag leva.

Och tre år senare sitter jag på min säng i min egna lägenhet vid Hötorget och bläddrar igenom min gamla dagbok. Min första roman står i bokhyllan, sida vid sida med andra författare som jag beundrat i hela mitt liv och fortsätter beundra. Jag dricker te, har på mig pyjamas, ska lägga mig tidigt för jag ska nämligen upp och jobba imorgon, som skribent, på en riktig tidning. Jag lägger mig i tid och mina tankar snurrar kring vad jag måste inhandla i mataffären efter jobbet och glömde jag att boka tvättid eller hann jag göra det i fredags? När jag vaknar morgonen därpå vill jag helst ligga kvar under de varma täckena, bredvid han jag gillar så mycket, han som kramar om mig i sömnen och får mig att skratta tills jag kiknar, men jag går upp, för jag längtar till jobbet, jag vill gå upp för jag vill faktiskt leva.

Om jag hade träffat mitt yngre jag hade jag bara sagt en enda sak: håll ut. Jag kan inte gå tillbaka i tiden, men jag kan skriva detta med förhoppningen att någon som kanske just nu är där jag var då läser och lyssnar.

Det var min mamma som fångade mig och såg till att jag fick hjälp, men det var jag som gjorde jobbet. Den där sista, sista energin som finns kvar hos er som vill leva men ändå inte vill dö, den måste ni använda. Ni måste göra en sista kraftansträngning och söka hjälp. Ni behöver inte vilja ha hjälp till en början, det räcker med att prata. Berätta. Använd all reservkraft du har för att öppna munnen och be om hjälp. Du behöver inte tänka att det är för din skull, för jag vet att när man är där så bryr man sig inte, men gör det bara i alla fall, bara gör det, börja prata, börja berätta, skrik om du måste, säg att du kommer att dö om ingen gör någonting nu. Genast.

Det här är till dig som vacklar på kanten. Skriv ner detta i anteckningarna på mobilen, sätt upp en lapp vid spegeln, ha det som bakgrundsbild på datorn, läs detta varje dag:

Håll ut.
Jag lovar från djupet av mitt hjärta, på heder och samvete, att det kommer bli bra.
Det kommer bli bra.
Jag lovar dig.
Det går över.
Det går alltid, alltid över.

En dag kommer du öppna din gamla dagbok och gråta av lättnad för att du valde att leva. Du kommer aldrig glömma känslan men du kommer aldrig heller förstå hur du kunde vara så blind för hur fint livet var. Hur fint det är. Hur fett det är att leva. Och sedan kommer du smälla ihop boken, krypa ner i sängen bredvid den du gillar sådär så att det smäller som fyrverkerier i bröstet, och så kommer du somna och när du vaknar morgonen därpå kommer du att gå upp.
För du vill faktiskt leva.

    1. Ta första steget och ring vårdguiden på 1177, där kan du få råd om hur du ska ta dig vidare. Du behöver inte tro på det ännu, bara gör något i stunden. Ta ett litet litet steg. <3

  1. Cirka tre månader efter att jag blivit dumpad, nedbruten och förstörd till den punkt att jag inte känner längre, och tre dagar efter att jag hoppat i säng med någon jag endast vet förnamnet och åldern på, låtit honom kasta runt mig i sin säng som en trasdocka, läser jag detta inlägget som en gåva från ovan. Högre makter hör nog mina böner när jag ber om en räddning.
    Första steget var nog att klicka mig in på din blogg
    x

    1. Jag skickade mail och bad om att få träffa chefsredaktören (på SvD Perfect Guide) och hänvisade till en rätt långsökt koppling mellan oss, hehe. Sedan fick jag börja praktisera där i ett par månader, innan praktiken övergick till betald praktik och nu är jag anställd. Jag gör allt från att skriva intervjuer till tidningen till att sköta våra sociala medier, men för det mesta skriver jag artiklar till webben. Kram!

  2. Det här inlägget kunde inte ha kommit mer lägligt. Fyfan vad jag behövde läsa det här, ska läsa det igen på en gång och böla lite till.

  3. Jag gick igenom en liknande tid när jag var 17-19 ungefär. Jag ville inte aktivt dö, men jag ville inte leva längre och tror nog jag inte brydde mig så mycket om jag skulle dött då. Trodde ärligt nog att jag skulle dö, att jag aldrig skulle få uppleva framtiden. Tror aldrig jag skulle klarat mig igenom alla grejer efter det ifall jag inte skulle valt att leva då. Tack för att du orkar blotta dig själv så mycket här om och om igen.

  4. problemet är bara att när man fyllt 21 och inte längre har råd med hjälp då det inte längre är statligt finansierat, finns det inte mkt att göra.

    1. Man kan alltid ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning så kan de hjälpa dig att hitta en mottagning som passar dig. Det går att få hjälp <3

  5. När du mådde som sämst och togs till Mariapol, hur reagerade din familj och dina vänner?
    Blev ditt psykiska mående skambelagt i din familj/din vänskapskrets? Hur var relationen med din mamma? Dina systrar?

    Jag genomgår något liknande då min bror är psykisk sjuk och nyligen fått hjälp av Mariapol.
    Och det är så svårt att som familj försöka gå vidare från detta. Det är som en ångestmoln ligger över min familj och ingen vet riktigt vad den ska göra. Jag själv har öppnat upp mig för mina 3 närmsta vänner om detta, men annars är det en familjehemlighet.
    Jag tror det beror på att mina föräldrar skäms över allt som hänt och vill förtränga det, men det är inte som att det kommer göra det bättre. Jag tvekar dock på att berätta för fler kommer göra det bättre heller då det mer känns som en stämpel som föralltid sätts.

    Hur tog din familj det när du nådde botten?

  6. Hej jag somnade till din live idag på instagram. Inte alls för att det var trist utan för att det var så härligt o tryggt att höra din o Emelies röst. Obehagligt kanke men ville bara säga det. Keep it going

  7. Tack fina Olivia. Vet någon som verkligen behöver denna text (även om hen kanske inte insett det än) så ska dela den. Tacktacktack<3

  8. Fantastiska du. Tack så otroligt mycket, jag behövde verkligen läsa det här just nu. Går igenom det här nu och jag vill tro att även om jag just nu inte vill leva så önskar jag att det kommer en dag då jag gör det. Massa kramar

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..