Fortsätt ställa oss bloggare mot väggen

Jahapp, nu har vi influensers hamnat i rejält blåsväder igen. En bloggare har uttryckt sig klumpigt och internet exploderar plötsligt av indirekta tweets och irriterade kommentarer. Med det kommer också diskussionen om huruvida vi har ett ansvar eller ej; en fråga som tycks bli alltmer brännande med tiden, kanske i och med att ”influenser” sakta men säkert börjar accepteras som ett ‘riktigt’ yrke och därmed börjar ifrågasättas på samma villkor som ett sådant. Hur mycket ansvar har vi, egentligen? Får vi säga vad vi vill? Måste vi tänka på vad vi skriver i ett blogginlägg?

Efter många diskussioner fram och tillbaka i huvudet har jag i alla fall kommit fram till ett definitivt svar: ja. Vi har ett ansvar. Ett jättestort moraliskt asvar gentemot de läsare som följer våra kanaler dag ut och dag in. Vi bär ett ansvar över den information vi sprider; våra läsare litar på oss, de till och med formas av oss. Det finns självklart inga måsten, men vill man till exempel hävda att man är feminist och förvänta sig att bli tagen på allvar, så gäller det att leverera. Eller att, som i detta fall, kanske bara låta bli.

Jag försöker rannsaka mig själv innan jag skriver ut någon ilsken dom och pekar finger åt andra. Precis som bloggaren i fråga skrev i sitt försvarsinlägg så “är vi inte perfekta”. Förmodligen det plattaste jag skrivit år 2018 men ja, hon har rätt. Det är vi faktiskt inte. Jag brukar tänka att jag, om jag verkligen tror att jag vet allt, är helt ute och cyklar. Nästa steg hos en som anser sig vara intelligent är ju egentligen att veta vad man inte vet. Att veta var man ska backa och att veta när man ska vara nyfiken. Att vilja lära sig mer, utvecklas, lyssna. Varför glöms det bort? Jag måste ofta knäppa mig själv på näsan för att jag nått höjden av ignorans genom att hävda något jag egentligen inte vet, istället för att lyssna på den som uppenbarligen är mer kunnig. Det är viktigt. I alla fall för mig.

Jag och Emelie på releasefest för iDeal of Sweden. Foto: Herman Caroan.

Så under min rannsakningsprocess behövde jag ställa mig själv frågan; hur skulle jag ha reagerat? Om det hade varit jag som skrivit något upprörande (som t.ex att jag skippade dessert för att jag ville vara fin till en plåtning) och fått skit för det, vad skulle jag ha gjort? Svaret är nästan skrattretande självklart: jag skulle tagit bort inlägget och bett om ursäkt. Sedan hade jag läst på.

Det jag definitivt inte skulle ha gjort är att försvara mig mot kritiken och därmed avslöja min egen okunnighet. Jag skulle tagit bort inlägget på tre röda sekunder av den enkla anledningen att jag skulle skämmas ihjäl över min egen ignorans. Att få all den kritiken och fortfarande hävda min rätt att uttala mig inom ett ämne jag uppenbarligen inte förstår mig på skulle vara helt otänkbart.

Därför blir jag snudd på fascinerad över hur nämnda bloggare hanterar hatstormen. Det är självklart aldrig någonsin okej att ta till personangrepp och ni som har gjort det borde verkligen skämmas över er själva. Men fascinationen ligger i hur hon, i sin envishet att försvara sin stolthet, förbrukar den totalt. Demolerar den. Raserar den till grunden. Jag läser roat alla svar hon knackar ut, det ena mer hysteriskt än nästa, och undrar om hon vet hur kontraproduktiv hon är. Det är det personifierade exemplet av talesättet “gräva sin egen grav”.

Nej, alla bloggare som orubbligt hävdar att vi inte har något ansvar; vi är såklart inte perfekta. Men vi kan sträva mot utveckling. En del strider är inte värda att ta. Det finns en del tillfällen då det gör en gott att bara lyssna, framförallt om man är intresserad av att utvecklas som person. Det finns så mycket att lära sig och så många nya perspektiv att ta del av att det känns så onödigt att sätta händerna för öronen bara för att man vill hålla så stenhårt på sina egna principer. Tänk vad många historier människorna runt omkring dig kan dela med sig av. Helt gratis! Är det inte då höjden av ignorans att inte vilja lyssna? Är det inte det dummaste man kan göra?

Någon gång, kanske inom en snar framtid, kommer jag att missbruka min position som influenser och skriva något klumpigt. Då hoppas jag att ni läsare har orken och tålamodet att lära mig vad jag skulle gjort annorlunda. Det är ett privilegie i sig att bli serverad upplysning på silverfat; de allra flesta måste söka den själv. Så tack, för att ni kritiserar. Tack för att ni ifrågasätter. Tack för att ni orkar hjälpa oss influensers att bli bättre, så att vi i vår tur kan använda vår räckvidd till att sprida den kunskap ni delat med er av. Ni är fantastiska.
Fortsätt med ert granskande och kritiserande. Vi kan faktiskt ta det.

 

LOADING..