”Tankar kring…” drivet

Fick höra att jag var driven här om veckan och jag har tänkt på det sedan dess. Kanske för att jag inte alls ser mig själv som driven, jämför mig ofta med andra som har ”kommit längre”. (Skolboksexempel av prestationsångest? Jo). Jag har smakat på ordet och försökt ta till mig det. Att vara en person som någon annan ser som driven känns bra. Tänker att jag måste försöka tro på det själv också, men det lär väl ta tid. Nästa tanke var att jag kanske borde boka in en session med min psykolog för att tala vidare om denna mentala grej som för mig är ett icke-problem, eftersom jag inte lider av det (kanske lever i självförnekelse). För även om det inte är ett problem för mig tror jag att det alltjämnt är ett problem för andra. Mitt “driv” orsakar en oerhörd irritation hos mig då jag förväntar mig att folk ska bete sig likadant. Jag blir tokig på människor som låter omständigheter styra sina liv, som bara är ett offer för livets nycker. Jag förstår inte. Jag kan inte relatera. Men sådan har jag nog alltid varit; jag minns när min syster för hundrade gången bad om hjälp för att lära sig photoshop när vi var yngre och jag totalt lackade ur — jag hade ju lärt mig själv, varför kunde inte hon? “Googla!”, vrålade jag åt henne och klampade iväg.

Vad är det som gör mig så neurotisk? Jag har faktiskt ingen aning, men jag är övertygad om att det inte kommer bli bättre med tiden. Numera klarar jag knappt av att svara på sms — när Emelie, helt oskyldigt, smsade och frågade var K25 låg här om veckan blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig mobilen och andas djupt genom näsan. Insåg att jag höll på att tappa det helt och försökte skriva ner hur jag kände för att sedan analysera problemet, för analyseras måste det göras. Jag låg och grubblade på det igår men kom ändå inte fram till något, annat än att det kanske beror på detta så kallade driv.

Driv är ett positivt laddat ord, men det behöver inte vara det. Driv levereras i ett paket innehållandes en cocktail av komplicerade känslor som man måste ta itu med. Prestationsångest är en av dem. Stress är en annan. En ständig känsla av att inte räcka till? Check. Sömnbrist för att man vaknar mitt i natten med hjärtklappning? Check. Försummande av vänner, familj och relationer i största allmänhet? Check.

Att ständigt vilja mer, att pusha framåt och aldrig nöja sig, är egenskaper som andra ser som beundransvärd. Det är de inte. Inte för den som har egenskaperna, i alla fall. De är konsumerande, ångestframkallande och ibland inte ens prestationshöjande utan bara sinkande; istället för att vara glad över det man gjort börjar man genast stressa över nästa grej, vilket i sin tur gör att man oundvikligen kommer köra slut på sig själv i förtid. Det är en ond cirkel som gör en till en dålig vän, flickvän, syster eller whatever. Det är som ett drogmissbruk som inte bara drabbar en själv utan också alla andra, i högsta grad.

Ändå vet jag inte vad jag skulle göra utan det som vissa kallar ”driv”. Den livnär mig, ger mig trygghet, ger mig hopp och ger mig vilja att gå upp på morgonen. Kanske är de mest framgångsrika människor de som har lärt sig att balansera egenskaperna med andra saker och veta när det är dags att bara… backa.

Ja, ja. Kanske dags att boka den där yogakursen snart?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..