Frågor – ångest, vänner och inspiration till att skriva

Hade ju en frågestund för ett tag sedan och hann inte svara på några längre frågor, så här kommer några av dem!


Vad är dina tips för att bli vän med någon speciell? Finns en tjej jag vet som verkar fett skön och vet att vi delar samma musikstil o värderingar, så tror vi hade kunnat bli vänner. Jag är lite blyg och vet inte hur man närmar sig. Har du förslag? Kram!

Svar: Hej du! Sådana här frågor får jag verkligen hela tiden, känns som om ni tror att jag är något socialt geni? Det är jag tyvärr inte. Jag är väldigt öppen och oblyg, men också lite märklig av mig så jag märker snabbt vilka som fattar galoppen och vilka som blir helt förvirrade av att ha en konversation med mig. Men! Jag tycker att det bästa man kan göra är att lägga varandra på sociala medier lite smidigt. Antingen att man lägger till på Facebook eller bara frågar om man kan adda på typ snap. Sedan är det bara att slänga iväg ett meddelande, typ “ska vi ta en kaffe?” Eller “ska gå på en spelning på fredag, vill du hänga med?”. Tips är att fråga med lite framförhållning! Annars är det lätt att den andre har planer och så rinner det ut i sanden. Och kom ihåg – det värsta som kan hända är att du får ett nej. Hur farligt är egentligen det på en skala?

Hej Olivia! Roligt med frågestund. Jag undrar först och främst: hur mår du? Hur går det med din ångest och psykiska ohälsa nu för tiden? Sedan undrar jag om du någon gång har känt dig ensam under en period, och isåfall hur du hanterade det? Har du liksom känt någon gång att du inte alls passar in? Sist men inte minst undrar jag hur du får inspiration till att skriva saker? Självklart skriver du ju ur egna erfarenheter osv, det brukar jag också göra men skriver oftast samma berättelse om och om igen fast med olika stilar och detaljer, vilket blir lite tjatigt? Hoppas du mår bra och lycka till med boken (ska lätt köpa)!

Svar: Hej du! Många frågor, hehe. Vi kan börja med ångesten. Jag blev friskförklarad sommaren 2016, alltså förra året, men jag tar fortfarande mina antidepressiva. Ska dock sluta i April! Jag känner inte att jag behöver dem på samma sätt. Förklarar mer ingående varför jag vill sluta i detta poddavsnitt. Jag är stabil, men självklart lever någonting kvar i bakhuvudet. Skillnaden är att jag mår dåligt som “normala” människor gör, det vill säga jag har “rimlig” ångest. Förut var det som om jag mådde dåligt i regel och sedan mådde jag sämre, men nu mår jag bra och så mår jag kanske dålig ibland. Stabilt, helt enkelt! Det känns bra.

Vidare till ensamheten. Ja, gud. Jag tror att det är oundvikligt att känna sig ensam om man lider av ångest. Det är ju liksom bara du i det den där ångesten och det där mörkret som sätter sig som en dimma framför ögonen. En stor del till att bota ensamheten var ju såklart att jag fick hjälp, men det är också oerhört viktigt att lära dig att vara ensam, vilket jag gjorde när jag flyttade hemifrån. Det tar tid och kan vara lite jobbigt, men man måste bara försöka lära känna sig själv så bra som möjligt.

Angående inspirationen: tro mig när jag säger att jag kämpar med exakt samma sak. Det kommer perioder (är faktiskt inne i en just nu) då jag verkligen kan stirra på ett dokument i timmar utan att veta vad fan jag ska skriva om.

Men inspirationen behöver inte komma från allting som är sådär stort i livet (som kärlek och ångest). Det kan komma från det allra minsta. Det är nog det jag kämpar med, att plocka upp saker från vardagen. Ett leende, en konversation man hör på tunnelbanan, en tiggare utanför mataffären. Vad tänker du på? Vilka funderingar rusar genom hjärnan? Vi tänker ändå typ 60.000 tankar per dag, någon måste väl ändå vara värd att skriva ner. Lycka till!

Hej Olivia!
Hur ser du på att förlora vänner?
Jag har en del kompisar som jag varit vän med i ganska många år numera. Jag känner dock att jag mer och mer börjar glida ifrån dem och en del av relationerna rinner ut i sanden (finns alltså ingen pågående konflikt) men jag känner att en del av orsaken är att jag inte längre känner att vi har något gemensamt. Det låter såklart logiskt att inte umgås mer då, men jag plågas av samvetet eftersom vi ändå varit vänner länge och det känns så ofattbart sorgligt att förlora vänner pga bristande intresse.. Vad tycker du?

Svar: Hej du! Åh, förstår att det känns sorgligt. Jag har kvar jättemånga av mina vänner som jag vuxit upp med, kanske mest för att vi också vet när vi bör låta varandra vara och skapa våra egna liv… Men med det sagt så är det ju helt naturligt att man glider ifrån varandra. Så måste det ju vara, annars är det ju en indikation på att man inte utvecklas och det skulle ju suga. Men det behöver ju inte ta slut helt och hållet. Jag har flera av minna vänner som jag inte träffat på månader men vi vet exakt var vi har varandra och när vi väl ses är allt som vanligt. Låt det gå lite tid, låt er sakna varandra, håll inte kvar en relation “bara för att”. Det verkar jättedumt. Hoppas det var svar nog!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..