”Tankar kring…” uppvaknandet

“Kan vi inte göra något ikväll?”
“Nä, jag orkar inte” säger han utan att titta upp från telefonen. ”Men du kan göra något om du vill.”
Jag sätter mig irriterat upp i soffan. Drar med handen längst vinglasets kant och försöker reda ut de stormiga tankar som brusar upp i huvudet.
“Vi gör verkligen ingenting, du vet det va? Vi sitter bara här. Som pensionärer. Varenda jävla kväll.” Min röst höjs i takt med att ilskan börjar bubbla upp inom mig. Jag försöker andas; vet att jag lätt blir för arg och vill inte låta känslorna komma i vägen.
“Jag är ganska nöjd med det” säger han svalt.
Ännu en gång känns det som om jag slås av en slägga i huvudet när jag hör den meningen som han upprepat så ofta, i så många situationer. Det kryper i kroppen. Nöjdheten provocerar mig något enormt. Jag tar en klunk av vinet och försöker återigen andas långsamt.
Vi börjar bråka. Han drar hem. Två dagar senare gör han slut.

Fem dagar efter vårt break-up försöker jag fortfarande definiera vad jag känner. Vemod, såklart. Vi har ändå delat en vardag och bott med varandra i flera månader. Men vad mer? Jag är inte kär. Det är nog inte han heller. Faktum är att jag spenderat fler timmar åt att vända ut och in på mig själv för att försvara vårt förhållande för mina vänner, som förfasades över det destruktiva, än att faktiskt berätta om hur bra vi har det. Jag kan tänka mig att han gjort samma sak. Så vad känner jag nu, när jag återigen är dumpad?

Ingen ilska, egentligen. Visserligen kunde han ha varit lite mognare än att dumpa mig på sms samma kväll som han visste att jag gick igenom något annat, men så sitter jag också här och skriver ut detaljer om vårt förhållande för tusentals människor; så vem är egentligen den mognare av oss? (Antar att jag har några frikort att spela ut innan svaret på den frågan blir till min nackdel.)

För att återgå till känslorna. Förutom vemod känner jag en ganska stor sorg. Inte över honom, utan mer över vad han representerar för mig. Jag hoppades kanske någonstans att hans fromma nöjdhet över livet kunde smitta av sig, så att jag också kunde tycka att kvällar i soffan framför tv-serier var precis allt jag begärde. Hoppades kanske att hans realism kunde bli min; sättet han bara accepterade att livet hände honom, utan att varken göra motstånd eller ge sitt medgivande. Kanske skulle hans icke-befintliga intresse för alla komplexa livsfrågor göra att jag också slutade fundera på vad livet innebar, så att jag kunde bli lika tillfreds med vardagen som han? Det skulle vara skönt, har jag alltid tyckt. Tänkandet är en förbannelse. Visserligen givande, men också oerhört ångestframkallande. Vad underbart det vore att få byta den så kallade gåvan som tänkandet är mot hans axel-ryckningar, byta ångesten mot hans likgiltighet och oron över framtiden mot hans oföränderliga och konstanta håglöshet. Ambition mot lojhet. Vilja mot acceptans. Drömmar mot pragmatism.

Nej, hans passivitet smittade inte av sig. Allteftersom dagarna går inser jag vilken lättnad det är. Samtidigt känner jag en krossande bestörtning gentemot mig själv; hur kunde jag gå i de hemska tankarna? Jag känner mig som Kate Winslet i The Holiday när hon i ett svagt ögonblick lutar sig fram över spisen och andas in gasen. När telefonen sedan ringer vaknar hon upp ur drömtillståndet, rusar till fönstret och andas in frisk luft. Hon ger sig själv en lätt örfil;
“Low point” säger hon strängt. ”Low point”.
Jag sa samma sak till min egen spegelbild i söndags. Lågt, Olivia. Oerhört lågt.

För visserligen måste det kännas fint att vara nöjd, men då ger man också upp drömmandet. Och funderandet. Och glädjen. Och romantiken. Och förhoppningen om att livet inte alls är så banalt som man det verkar, utan att det tvärtom är fullt av glittrande saker som väntar runt hörnet för de som inte valt den lätta vägen och låtit sig smittas.

Det finns en fråga som jag fortfarande funderar på, dock:
Hur kunde jag nöja mig med någon som var så nöjd?
Kanske för att jag glömde mig själv en sekund. Det misstaget gör jag förhoppningsvis aldrig om.

LOADING..