”Tankar kring…” Trump-fenomenet

Det började som ett skämt.
Trumps hysteriska twittrande var under 2016 något man pratade om på förfesten; vi tävlade om att leta upp de orimligaste inläggen från vad som säkerligen inte skulle bli USAs nästa president. Hans 140-tecken långa uttalanden var inte bara fantastiskt roliga på grund av sin absurditet, de orsakade också en känsla av fascination eftersom de varje dag överträffade sig själva i idioti. Det var som att betrakta en annalkande tågkrasch förutom att tåget i fråga var hatat i allmänhet, så alla njöt av spektaklet.
Ja, vansinnigt kul. Tills leendena bleknade på våra läppar den dagen han valdes till president.
“Han kommer bli avsatt” sa, och säger vi, varje gång den märkliga potatisen till människa säger något exceptionellt korkat igen. “Detta är droppen”. Men det är det inte. Och allteftersom månaderna går, och presidenten klarar sig genom skandal efter skandal, börjar vi sakta inse att detta numera är standard. För snart följer andra offentliga personer efter och börjar twittra som Trump, utan att några åtgärder vidtas. 

Jag kallar det Trump-fenomenet och vår svenska motsvarighet är Alexander Bard. 

Jag lyssnade på en intervju med honom, två faktiskt, och häpnade över hur han talade; i rasande takt och utan att riktigt bemöta frågorna. Redan de första 30 sekunderna står det klart att filosofen och s.k “provokatören” (finns det någon som skulle vilja ha en sådan nedvärderande titel?) har satt sig själv på en piedestal och angriper situationen med tänderna blottade, redo för att bli attackerad när som helst. Den nya Trumpiska taktiken går ut på att man konkretiserar det man tycker och sedan skriker ut det, så högt som möjligt och gärna kryddat med några osmakliga ord (”Zara Larsson är en HOORA!” Väldigt nyanserad och intelligent slutsats). Sedan väntar de på reaktionerna och när de väl kommer svarar de med att dumförklara alla som säger emot alternativt hävda att man “är den enda som fattar”. Jag fascineras över hur de så villigt omfamnar fanatismen utan att för ett ögonblick förstå hur uppenbart det är. Fanatism är liksom ingenting nytt, det har funnits i alla samhällen i alla tider. Men det verkar inte dessa gapande mediemän förstå. De tycks vara så berusade av sin egen (påstådda) storhet och överlägsna intelligens att alla andra åsikter och tankar blir bakgrundsljud i deras monologer. 

Jag ser strategin framför mig; “du jävlar ska jag skapa lite diskussion här, röra om i grytan, säga massa skit och sedan kan jag gå hem och garva med mina andra överlägset intelligenta, manliga polare åt pöbeln och massan som inte fattar någonting”. Sedan kör man på den taktiken och när man väl hamnar i en intervju kör man över reportern eftersom man, i ärlighetens namn, inte har någon jävla aning om vad man pratar om. 

Det är som sagt fascinerande, främst eftersom Bard ju är bildad. Hur kan man frivilligt visa upp en bild av att vara så innerligt korkad när man vet bättre? Eller är han, och alla andra som han, helt enkelt rakt igenom korkade? Det känns som att det är det rimligaste alternativet, för någonstans måste man väl ändå förstå att skrikande och gapande män har haft sin tid i rampljuset, men den är ganska så jävla över. 

Och ja, det mest naturliga svaret som Bard skulle ge på den här texten är att jag är hjärntvättad identitetsvänster. Det är så fint med det svaret, det ligger liksom närmast hjärtat hos dessa personer, vad man än kommer med för argument så skriker de ut dessa magiska ord och då har de plötsligt rätt. Min syster brukade göra så när hon var tretton och hjärnan fick kortslutning av de nya hormonella förändringarna; vad jag än sa så skrek hon att jag inte förstod någonting. 

Ja, Bard, jag ser fram emot att fortsätta fascineras av dina okontrollerade sammanbrott. De roar mig något oerhört. Men ett tips som jag lärt mig från syrran; prova att smälla i dörrar. Då sluter du verkligen cirkeln.

 

LOADING..