En väldigt saknad vän

Hej på er gänget!

Glad måndag, eller något. Jag gillar måndagar. Mycket trevligare än tisdagar, i alla fall. Ny start på veckan och man har liksom energi och motivation fortfarande. Den brukar dala på tisdagar. Men nu när det är ljust och lite varmare ute kanske ångesten kommer minska lite. Hoppas hoppas. 

Den här veckan ska jag gå på AW, äta middag på en ny restaurang, fixa naglarna och gå på pressevent. Riktigt blogg-vecka, eller hur? Men förutom det har jag, som sagt, kommit igång med skrivandet och jag längtar redan efter att sätta mig vid tangentbordet och väva vidare. Satt igår i köket och rökte en cigg med blicken fäst på huset på andra sidan gatan, djupt försjunken i mina tankar om Hanna. Hon försvinner liksom inte. Har skrivit tre scener och fastnat i dem. Det är den bästa känslan tycker jag, när man skriver på något och kan sitta och pilla med just det stycket hur länge som helst, byta ut ord och arrangera om meningar tills man hör scenen spelas upp i huvudet. Då blir den verklig. Åh, gud. Vad jag älskar att skriva. 

Nog om det. Jag är helt pirrig i hela kroppen just nu. Varannan minut hoppar hjärtat över ett slag. Det är nämligen så att Megan äntligen har bokat biljetter hem till Stockholm. Om bara nio dagar får jag träffa henne igen. Jag har valt att inte nämna något på bloggen förrän vi var helt säkra på att hon kommer tillbaka, men de senaste månaderna har jag spenderat säkert 2 timmar om dagen på att söka jobb, tjafsa med migrationsverket, pratat med varenda kontakt jag har och lärt mig regelverket utan till. Har kollat upp varenda undantag och kryphål som finns, mailat ut säkert 400 jobbansökningar och ringt varenda arbetsgivare jag känner. Och nu verkar det som att vi hittat ett sätt för henne att flytta hem. Det är fortfarande en chansning, men jag har gett mig fan på att hon ska stanna och då ska det bli så. 

För såhär är det. I hela mitt liv har jag haft fantastiska vänner runt omkring mig; bästisar och kompisgäng som jag älskar och trivs med, och jag är så glad över att mina vänner är så otroligt fina. Men samtidigt så har det också alltid varit så att jag, trots kompisgäng och bästisar, inte haft “min” person. Alla har någon. Alla har en go to som blir en given partner, den man planerar en resa till Asien med, den man alltid möter upp, den man alltid ringer. Den som bara fattar. Och ja, jag har många sådana, men jag har aldrig haft en person. Tills för två år sedan. Jag hade följt Megs blogg under min tid i Paris och läste slaviskt hennes långa inlägg om livet som modell, drogproblem, modevisningar och resor. Hennes sätt att skriva var (och är) fantastiskt. Sedan en dag såg jag en uppdatering på bloggen om att hon träffat en svensk kille och flyttat till Stockholm. Jag skrev ett inlägg på min blogg och tipsade om hennes, varpå hon spårade den nya trafiken till mig. En kväll, bara några dagar efter att jag publicerat inlägget, får jag ett sms av ett okänt nummer. En selfie på henne och något i stil med “yoo. It’s me. let’s meet”. Vi sågs på Brillo och efter några månader satt vi ihop. 

Det känns nästan löjligt att säga att det är min bästa vän, för det räcker liksom inte. Vi har gått igenom så mycket skit tillsammans. Hon var där när jag gick sönder i en miljon bitar och jag var där när hon dök upp utanför min dörr, med en resväska i ena handen och kinderna svarta av mascaratårar. När allt gått käpprätt åt helvete har vi druckit cava i badkaret och skrattat tills vi fått ont i magen. Vi har suttit på köksgolvet till sent på natten och kedjerökt medan vi pratat om våra drömmar, rädslor, förhoppningar. Jag vet inte hur många gånger jag stått mitt bland alla mina vänner och känt mig ensammast i världen för att hon inte är där. Vet inte hur många gånger jag har kommit hem till en tom lägenhet efter en jobbig dag eller en ångestfylld natt och tänkt att om bara Megan var här så skulle allt vara bra. Vet inte hur många gånger jag har fått en klump i magen för att jag saknar henne så mycket att det gör ont. 

Ja, hon är min person. Och när man hittat sin person så släpper man inte taget. Nu har vi bott nio tusen kilometer ifrån varandra i mer än ett år och vi är båda överens om att det aldrig får ske igen. De kommande månaderna lär bli väldigt påfrestande och krångliga, det är en lång process att få arbetstillstånd och det är många steg att ta sig igenom. Men det klarar vi utmärkt. Jag kan knappt vänta tills jag får krama om henne igen, höra hennes kvicka förolämpningar och hysteriska skratt. Det är vår i Stockholm och mitt hjärta hoppar över ett slag när jag tänker på att jag kommer få möta den med Megan. Usch, nu blir jag löjlig. Ska sluta tjata. Vi hörs lite senare, puss <3. 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..